Friday, June 29, 2007

Stieg Larsson - Millenium serien 1 och 2

Har ägnat några dagar åt att läsa igenom de två första böckerna i Stieg Larssons Milleniumserie. Mina vänner poschar mig att jag ska läsa den tredje och avslutande delen, men jag vete fan. Ska jag slänga bort tre dagar till? Det förvånar mig att böcker som dessa varit mäkta hausade som brilljanta och fantastiska deckare, eller kriminalromaner. Det är smart att kalla dem det senare, då Stieg Larsson åtminstone i ettan totalt misslyckas med att göra en deckare, i tvåan försöker han inte ens. Det återkommer jag till nedan, men först en varning. Om du inte vill veta hur det går och vad som händer ska du sluta läsa nu. Jag kommer avslöja om inte allt, så tillräckligt för att göra det än mindre värdefullt att läsa dem. Behållning är trots allt att man hela första boken igenom vill veta hur det går. I tvåan hajjar man ganska snabbt tvisten, men inte detaljerna, så på det sättet lyckas Larsson hålla kvar läsaren boken igenom.

Flera gånger under böckernas gång får jag känslan av att Stieg Larsson har skapat sin egen lilla julafton, där alla hans våta drömmar går i uppfyllelse. Nu menar jag inte Mikael Blomkvists alla omotiverade kvinnoaffärer, eller alla kopplingar till lesbiskakvinnor. Nej, jag tänker på all de brott som Wennerström begått, det är som att Larsson inte kunnat hejda sig och tar i så han spricker. Skurken är inte bara en stor skurk, han är en så stor skurk att man måste skriva det med stora bokstäver. SKURK. Ingen i hela världen, varken den litterära eller verkliga har nog varit en sån stor skurk som Wennerström. Känns onödigt då detta bara är en bihistoria, som inte behövs för handlingen, som inte behövs för spänningen, nej, det enda den behövs till är att tillfredställa Larssons fantasi om ett jätte, jättescoop.

Likadant när det gäller Sahlanders miljarder. Han kunde liksom inte nöja sig med lite, det måste vara så jäkla mycket att det är den kanske största ekonomiska stölden nånsin. Nja, om man bortser från när stater säljer ut folkets egendommar för struntsummor, men det är en annan text och historia.

Ett stort problem för boken är att Stieg Larsson aldrig lyckas visa det som herr Blomkvist, eller kommisarie Bubbla i den andra boken, upplever som så märkligt hela tiden. Han tjatar om att det är så himla märkligt, men han visar det aldrig. För om man inte vet att den mördade lever och brorsan är en sjuk sexmördare så finns det inget superkonstigt i storyn. En flicka har försvunnit spårlöst. Hon har förmodligen gömts undan i ett av husen, som inte undersöktes, och hon har säkert forslats ut via en bil, som inte undersöktes. Märkligare än så så är inte mordhistorien, inte innan den blir töntig och Larsson återigen ska ta i så han spricker. Det är inget mord utan den mördade rymde och lyckats bli stormrik på annat håll. I Stiegs böcker finns ingen plats för något annat är väldigt lyckade, eller intelligenta, eller snygga personer. Ett problem som är återkommande i både ettan och tvåan.

Tillbaka till det så extremt märkliga fallet. Att själva mordhistorien rör helt andra mordoffer och den försvunnes perverse broder är inte en smart knorr, det är bara ett fakta som kastas i ansiktet på läsare, helt utan finess och författarskicklighet.

Det är samma sak i den andra boken, när ett MC Gäng kommer in i bilden så blir allting helt plötsligt så otroligt märkligt, det märkligaste i Bubblas karriär. Men är det så märkligt att en tjej som har ett luddigt förflutet, som beskrivs av sina vänner som intelligent men väldigt egen, som är starkt knuten till två mordplatser, har något med andra kriminella att göra? Nej, knappast. Faktum är att det enda som är märkligt i historien är att det finns en hemligstämplad utredning om Sahlander, vilket herr Bublanski inte känner till, och allt är så märkligt. Men det är inte en känsla Larsson lyckas förmedla, därför måste han hela tiden säga att det är märkligt. För övrigt är det bizart att polisen Modig (tror jag det var) inte förstått varför Bublanski kallas Bubblan. Men det är förmoligen som att man inte förstår att Zala är Sahlanders pappa. Jag förstod inte omedelbart, men efter ens tund hajjade man det, i alla fall långt innan Blomkvist.

Ytterligare en trist detalj är att han Blomkvist är en ganska korkad undersökare. I andra boken kommer han inte på nånting över huvud taget, utan det är bara när han presenterad inför fakta som han förstår nånting. I ettan lyckas han klura ut vem Harriet, som han naturligvis måste ha sex med i tvåan, tittar på i ett gammalt kort. Det var ganska lurigt gjort. Annars bygger allt på att Sahlander är en smart hacker. Hon är dessutom så jävla smart att hon lyckas knäcka Fermats gåta, vilket jag inte vet vad jag ska tycka om. Men det känns inte helt motiverat, då man precis som i Fermats marginalanteckning inte får svaret. Onödigt.

Men finns det inte något positivt med böckerna? Jo då, de är goda vänner, de drar in en i ett sugande berättande där man flyger över sidorna, där har Larsson verkligen lyckats. En riktig "pageturner" i Dan Browns anda, med den enda skillnaden att Brown faktiskt har ganska smarta storys. Åtminstone om man bara läser en bok och inte lär sig mönstret. Desstutom tycker jag att Larsson ganska väl lyckas skapa en god relation mellan läsaren och karaktärerna. Man förstår och sympatiserar med dem, och man bryr sig om hur det går för dem. Det är nog det som ändå gör att jag läser klart böckerna och kanske, kanske läser trean.

/Mattias


Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson (bokrecensioner)

4 comments:

Jonas said...

Gud sååååå tråkig du är!
Sätt dig och skriv en recension på biblen istället.
Vad är det med dig, kan du inte uppskatta en roligt och något osannolik historia? Måste alla böcker du läser vara till 100% realistiska? Om det stämde så skulle du inte nämna Dan Brown...
Larssons böcker är läsvärda, inte perfekta, men helt klart läsvärda! Men jag undrar vad som får din hjärna att gå igång...

Anonymous said...

Jag håller med dig till fullo. Håller på med tvåan och jag kan inte heller begripa den haussen som har varit runt böckerna.

Anonymous said...

Att du själv är för platt och tråkig för att leva dig in i historien är sorgligt, men mest sorgligt är att du sprider denna uppfattning om en serie som utmanar samhället på helt rätt sätt, något som kanske skapar en motreaktion som din egen. I själva verket kasnek det är jobbigt att behöva känna sig in i en historia som trotts allt skapar debatt, även om den tar i lite extra i svängarna.

Unknown said...

Håller med dig fullständigt, Mathias! Böckerna är skräp - sämre än Dan Brown.