Sunday, January 28, 2007

Snabba Cash - Jens Lapidius Del. 3

Det är förvånansvärt vad ytlig viss litteratur kan vara. Hur lite känslor det kan ge. Men ändå, ändå vill man vidare i boken. Vill veta hur det ska gå. Det lustiga är att det inte alls är historien med den försvunna systern som håller intresset vid liv, det är en helt onödig sidohistoria. Däremot tanken att de båda syskonen utan varandras vetskap lever p åsamma lögnaktiga sätt, det är lite fascinernade, det vill man tränga djupare in i. Men jag misstänker att Jens inte kommer att ge mig det. Det är som att det är en liten karamell i chokladasken som inte Anthon vet att han lagt där. En liknelse så dålig att Lapidius kunnat levererat den. Å kärlekshistorien, vad är den?

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius Del. 2

Man blir fan galen på den jobbiga dialogen som blir mer och mer ansträngd, och hans egna författande känns så jäkla svagt. Jaja, jag ska inte tjat. Men nog blir det segt!

Och allt detta namn tjat. JW JW JW.

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius

Snabba Cash känns ganska snabbskrivet. Skriven. Dialogen känns bra, ärlig och äkta, Lapidius har koll. Det tar dock inte lång stund innan man tröttnar på snacket i dialogerna, och när det kommer till miljöbeskrivningar känns det så oerhört krystat och töntigt att man undrar om någon redaktör överhuvudtaget tittat på boken, utöver den spännande och intressanta idén och plotten.

Det påstås att boken ska ligga nära verligheten, vilket är lätt att tro. Men samtidigt känns det som om det är sånt där snack som de tuffa grabbarna snackar om men det mesta är ljug. Fast å andra sidan handlar det ju oxå om de tuffa grabbara, och ibland kanske de inte ljög. Men å andra sidan är det inte sannolikt att man skulle få 150 spänn svart för en tur mellan Snapps och Norrmalmstorg. Jag återkommer i ämnet.

/Mattias

Friday, January 05, 2007

Klas Östergren - Gangsters

Då skulle man äntligen få veta vad som hände med Henry Morgan. Efter alla år där man gått och kommit i håg Gentlemen som en av de bästa böcker man läst har tanken gnagt, vad hände egentligen med Henry Morgan. Nu när man klarat sig igenom boken vet man, och det hade man lika gärna kunnat slippa veta. Inte för att boken inte var värd att ta sig igenom, det var den absolut. Men därför att HM öde i sig var ganska trist. Men det var många andra storys som var intressanta och snyggt i hopknutna, inte lika snyggt som i Gentlemen dock.

Boken är bra och intressant och väcker tankar, vad som är verlighet och vad som är fantasi, var går verkligheten mellan fiction och dokumentär. Självklart vet man hela tiden att det är ett påhitt, men det är svårt att inte då coh då falla in i tankar som; Är inte detta ändå sant? Men vad är sant och vad är falskt?

Jag brukar i bland tänka att skillnaden mellan vad som verkligen existerar och vad som inte existerar i ontologisk bemärkelse är det som finns när inget medvetande registrerar det, det är i sig självt existerande, det är ett ting i sig. Vilka dessa ting är kan vi i aldrig ha en aning om. Det mest troliga är förstås att världen ser ut bra precis som vi uppfattar den, men hur fan vet vi det, egentligen? DEt sista är en ganska vanlig tanke inom filosofin ända från de gamla grekerna. JAg tror det var Gorgias som mycket träffande sa:
- Vi kan inget veta om verkligheten, men om vi mot all förmodan skulle lyckas få reda på något om den kan vi aldrig veta att vi fått kunskap därom. Dessutom, om vi skulle förstå att vi vet, då skulle vi aldrig kunna kommunicera det vidare till andra människor.

All perception och kommunikation förvanskas av sinnena. De filtreras. Kant har bevisat det.

Det är fascinerande att se hur författaren leker med sitt klassiska verk och dess tillkomst och låter karaktärerna själva delta i förändringen av manuskriptet. Detta förstärker av det-kanske-ändå-är-sant-känslan . Det är nästintill svindlande att man dessutom får veta att två av personerna i boken egentligen är en som för att verka litterärt trovärdig stöps om till bröder. Det kittlar fantasin.

Gangsters är en läsvärd bok, men den är ganska långt efter Gentlemen.
/Mattias

Thursday, January 04, 2007

James Joyce - Odysseus del. 2

Till en början var det som att sätta en tänderna i en stor jäkla smörgåstårta. Hur mycket som helst av allt man kan tänkas vilja ha. Men ganska snabbt blir man trött på det hela. Det visar sig att det är en ganska träig smak på tårtan, dessutom måste man tugga och tugga och tugga utan att det egentligen händer nåt. Tråkigt, jag hade sett fram emot den här boken men nu lägger jag undan den för annat. Om du har några goda själ för att jag ska ändra mig, hör gärna av dig!

/Mattias