Mediatan 3. Det förljugna allmänintresset.

Maria-Pia Boethius skriver om det förljugna allmänintresset, hur de mesta av avarterna inom journalistiken motiveras med att det är allmänintresset som legitimerar bilderna, skvallret, lögnerna och så vidare. Hur nu det kan finnas ett allmänintresse av förljugen journalistik kan jag låta hänga i luften, men det känns inte som om allmänintresset i så fall är mitt. Att få veta allt om någon som är misstänkt för ett brott, ett aldrig så allmänviktigt brott kan inte vara allmänintresset. Om någon mördat en utrikesminister är det självklart att det finns ett allmänt intresse av att veta vad han gjort politiskt under sitt liv, kanske eventuella våldsamheter eller kopplingar kriminell verksamhet o dyl, men det kan inte vara av intresse att känna till hans sexliv, hans föräldrars arbete, hans barns skolgång och allt annat som inte på något sätt kan relateras till mordet. Framförallt inte om han efter några dagar släpps utan att några misstankar överhuvudtaget finns kvar mot honom. Ska man vara seriös kan det först vid en rättgång bli relevant att få reda på ens det som är av allmänintresse. Medan han är häktad, på lösa eller troliga skäl och grunder är oväsentligt, kan det inte vara av intresse att veta allt för allmänheten.

Men vad är allmänintresset. Svaret blir väl olika beroende på vem som svarar och vilka intressen denne har. Enligt mig skulle det nog ligga nära med följande definition: information för att kunna tillgodogöra sig sina mänskliga, demokratiska rättigheter och skapa sig ett liv värt att leva. Allt annat handlar om allmänhetens nyfikenhet. Det är alltså av allmänintresse att veta hur man påverkar sitt liv, sina livsbetingelser och sitt samhälle, det är allmännyfikenhet att veta om andras liv och livsbetingelser om det inte främjar det första. Definitionen är inte vattentät, men den är i alla fall en början och en vägledning.

Men hur ska man handskas med problematiken att allmänintresset förljugs och utnyttjas i företagsvinstssyfte och för politiska agendor. Ska man lagvägen inskränka möjligheterna till journalistik? Nej. Det är inte önskvärt eller rimligt. I själva verket handlar det istället om att man måste upplysa om sakernas förhållande. Någon måste våga peta i mediamonstrets öga, någon måste hålla upp en spegel för journalisterna så att de ser att deras själ inte längre finns i deras ögon, de har sålt den i profitens intresse. Enklast gör man väl det genom att inte läsa skiten.

/Mattias

Läs förra inlägget om Mediatan ---- Läs nästa inlägg om Mediatan

Vem gillar egentligen Status? - Mediatan. Del 2

Pym och Barcelona läser och diskuterar mycket böcker. Det omtalas mest, man får inte se så mycket av diskutionerna vilket är synd eftersom det tycks vara väldigt intressanta diskussioner som förs.

"Vi återinrättade ett flickrum, världens främsta fantasiverkstad, enligt Barcelona, en tältsäng med sovsäck för mig att ibland sova över i. Vi satte segel för att ge oss ut på oceanerna." Orden leder mina tankar till världens tristastaste citat. "Böcker är skepp som seglar på tidens oändliga hav", sagt av Francis Bacon. Jag har ända sen jag läste det citatet på en bokpåse i Strömstad 1990 haft det som exempel på hur citat kan vara meningslösa, men plötsligt får det här liv och seglar som med. Det där betyder något. I ljuset av ett tidigare citat i boken där Barcelona säger att författare lever och blandar sig i samtal långt efter de är döda om de har något intressant att säga blir Bacons citat plötsligt viktigt. Kombinationen ger en insikt i litteraturens oerhörda vikt för kulturen och det samhälle vi lever i. Det kastar nu också ljuset på hur farliga motdragen mot den svårare, mer komplicerade och tänkande litteraturen blir. När bokförlag inte längre törs ge ut de svåra böckerna utan helt koncentrerar sig på vinsten i kokböcker och böcker skrivna av kändisar och journalister som likt Barcelona skriver industriprodukter i stället för konstverk, vem i vår tid ska då samtala med framtiden? Vem tar diskussionen med historien om läsandet av den svårare litteraturen, den som har något intressant att säga, minskar. Utan skepp som för tankarna, idéerna och känslorna över haven och mellan människorna kommer vi att stelna och när kommunikationen över tidsgränserna omöjliggörs fastnar vi i ett livsfarligt Status Quo. Status Quo gynnar alltid bara de gynnade, den härskande klassen. Det ligger i sakens natur att om inget mer förändras kommer ingen mer att få det bättre.

I detta ljus kan man inte bara ställa förlagens feghet, utan även kulturpolitiken. Om den inte gynnar svårare tankeutgivning så stöder den Status Quo. Om vi lägger ner hamnarna för skeppen, bibiloteken, blir det svårare att komma åt skeppen och den som stöder det stöder Status Quo. Om vi lägger en avgift på bibliotekslån klassmärker vi tillgången till historiens kommunikation. Den som har råd får vara med i den tidslösa debatten, den som inte har råd lämnas utanför och hänvisas till den lättillgängliga litteraturen. Hänvisas till ett fattigare liv för själen, det är också en viktig klasskamp.

/Mattias.

Läs första inlägget om Mediatan ---- Läs nästa inlägg om Mediatan

Vem gillar egentligen Status?

Maria-Pia Boethius - Mediatan. Del 1

Har börjat läsa Mediatan (recenserat i SvD och DN) av Maria-Pia Boethius. En kvinna jag håller för en av de skarpaste hjärnorna i Sverige. Hon är smart, hon är påläst och hon skriver ruskigt bra. Man flyger oftast över sidorna i en lättåtkomlig prosa som i t.ex. Sfärfäderna och Heder och samvete. Den här boken är inte alls lika lättåtkomlig, ibland är den lite svår att hänga med i, men det känns efter en stund ganska befriande. Även om jag tycker namnen på saker och ting kännslite krystade. Jag vet aldrig vem det är som pratar, är det Pym eller Barcelona. Men samtidigt spelar det ingen roll, det är inte berättaren som är viktig, det är budskapet, och det förs fram med största tydlighet, utan att bli övertydligt.

Ämnet är media och feminism tycker jag mig redan nu kunna utläsa. De feministiska dragen bär samma karaktär som i APM, antipatriarkaltmanifest, radikala och genomtänkta. Mediakritiken är arg och skarp, precis som i Medias Svarta Bok som är min favorit av MPB.

Redan på andra sidan ges jag en aha upplevelse. Författaren sätter fingret något mycket viktigt. När våldsamma upplopp beskrivs i media beskrivs de alltid som meningslös våld. Våldet är alltid apolitiskt. Maria-Pia beskriver i stället det våld som utbröt i Frankrike på hösten 2005 som "I november gjorde rasande män uppror i Frankrike och satte landets bilpark i brand, upplopp utan mål förutom att göra själva vreden synlig." Är den vrede som uppenbarligen bubblar i Frankrike, i Ronna, i Mellanöstern för att bara nämna några ställer verkligen opolitisk? Är inte denna vrede i högsta grad politisk då dess grund ligger i politiskt fattade beslut? Så varför beskrivs aldrig vreden som bubblar fram som politisk, varför beskrivs den alltis som meningslös? När det är upplopp i Stockholm så vägrar politikerna kommunicera med de som sägs ligga bakom, det är meningslöst och skulle legitimera våldet. Men är inte det fel väg? Är vi så rädda för att ta diskussion och påbörja kommunikationen för att det kanske visar upp samhällets brister, dess sprickor och kanske till och med dess ohållbarhet? Jag tror att vi måste ta den debatten innan den rättmätiga vreden oundvikligen exploderar igen!

/Mattias

----- Läs nästa inlägg om Mediatan -----