Jan Guillou - Finden inom oss (2007)

Fienden inom oss är en dystopi som ligger så nära verkligheten att det är, tja, dystert. För som vanligt utgår Gulliou från en verklighet som redan är, drar ut den lite och hittar på en del, men aldrig en lögn, utan det är med en klädsel på en redan befintlig verlighet han lyckas visa på det obehagliga i de lagar som sägs ska skydda oss mot terrorismen men aldrig kan göra det. Istället kommer dessa lagar att vara den gnista som tänder samhällsbålet. Det kan dessutom hända när som helst, om man inte vill säga att det redan sker. Precis som det var amerikas utrikespoitik som födde hatet som göder terrorismen, är det lagarnas selektiva förtryckarstruktur som kommer göda den inhemska terrorismen. Det är det skrämmande med dagens utveckling, och det är det som Jan Guillou så skickligt visar på.

Samma dag boken släpptes inleddes en rättegång mot terrorister i Danmark, ackompanjerat av ett tillslag mot nya terrorister. Fast ska man vara ärlig efter att ha läst den här boken så vill man istället säga, misstänkta terrorister.

Denna bok bygger på redan kända karaktärer från Guillous tre tidigare böcker som på ett mer eller mindre uttalat sätt handlar om hans alter ego, Erik Ponti. I ´Ondskan´ var det livet på internatet och i ´Det stora avslöjandet´ var det journalistlivet, båda böckerna med Ponti i huvudrollen. Sen var det många Hamilton och Arnböcker och nån häxprocess som kom emellan innan Ponti kom tillbaka, men inte i huvudrollen den här gången utan som en biroll i ´Tjuvarnas marknad´, precis som i ´Fienden inom oss´. i dessa böcker är det i stället den kvinnliga kommisarien Eva Johnsén-Tanguy som får lösa ett av Guillou påhittat brott, i en högst realistiskt skildrad verklighet. I Fienden inom oss handlar det påhittade brottet om påhittade terrorbrott. Det är sex personer av mer eller mindre suspekt bakgrund, med andra ord kurder, palestinier och annat misstänksamt. De påstås ha planerat nationens värsta katastrof, ironiskt nog att Carola dör i Globen. I själva verket visar det sig att det inte är en så hård kärna terrorister utan snarare några kockon, en med en kriminell familj, några helt oskyldiga och så vidare som lekt en väldigt farlig lek. Men för åklagarna med sin hemliga bevisföring och borgarpressens medlöperi spelar sanningen ingen roll, i stället offras oskydliga för att skydda, inte samhället utan en minister och säkerhetspolisen.

Detta är en spännande, intressant och lärorik bok som är rikgt bra. Men jäklar vad bra Jan Guillou skulle vara om han inte var Jan Guillou, för det är som alltid. Erik Ponti är perfekt, Pierre är perfekt, Arn är perfekt för att inte tala om Calle H. Det där blir tröttsamt. Ponti är en utmräkt jounralist, Ponit är en utmärkt vän, en utmärkt talar, toastmaster, komiker, redaktör jag vet inte vad Ponit inte är fulländad inom. Det kanske töntigaste i hela boken är när Ponit gör ett för handlingen totalt onödigt dyk där det tar tre sekunder från det att han hoppar till man hör plasket. Men GUD, tänker jag, han är till och med en perfekt fisk!

Ett annat problem i boken är den onödiga sidohistorien med den även han perfekta Piere Tanguys författarframgångar. Min fråga är, vad spelar det för roll för handlingen? Det utvecklar ingen karaktär, det skapar ingen extra spänning och det ges inga ledtrådar till nånting. Det är bara en historia ingen skulle kunna tänkas sakna om man lyfte bort den.

Men Guillou är förlåten, både för med den skärpa och exakthet han oftast beskriver verkligheten via fiktionen. Nån författare jag läste en gång sa att de tär väldigt svårt att beskirva verkligheten som den är i dag med sina bizarra antiterrorlagar, så när Jan Guillou vill göra det skriver han en roman.

/Mattias

[DN]

Fienden inom oss av Jan Guillou (bokrecensioner)

Mediatan 3. Det förljugna allmänintresset.

Maria-Pia Boethius skriver om det förljugna allmänintresset, hur de mesta av avarterna inom journalistiken motiveras med att det är allmänintresset som legitimerar bilderna, skvallret, lögnerna och så vidare. Hur nu det kan finnas ett allmänintresse av förljugen journalistik kan jag låta hänga i luften, men det känns inte som om allmänintresset i så fall är mitt. Att få veta allt om någon som är misstänkt för ett brott, ett aldrig så allmänviktigt brott kan inte vara allmänintresset. Om någon mördat en utrikesminister är det självklart att det finns ett allmänt intresse av att veta vad han gjort politiskt under sitt liv, kanske eventuella våldsamheter eller kopplingar kriminell verksamhet o dyl, men det kan inte vara av intresse att känna till hans sexliv, hans föräldrars arbete, hans barns skolgång och allt annat som inte på något sätt kan relateras till mordet. Framförallt inte om han efter några dagar släpps utan att några misstankar överhuvudtaget finns kvar mot honom. Ska man vara seriös kan det först vid en rättgång bli relevant att få reda på ens det som är av allmänintresse. Medan han är häktad, på lösa eller troliga skäl och grunder är oväsentligt, kan det inte vara av intresse att veta allt för allmänheten.

Men vad är allmänintresset. Svaret blir väl olika beroende på vem som svarar och vilka intressen denne har. Enligt mig skulle det nog ligga nära med följande definition: information för att kunna tillgodogöra sig sina mänskliga, demokratiska rättigheter och skapa sig ett liv värt att leva. Allt annat handlar om allmänhetens nyfikenhet. Det är alltså av allmänintresse att veta hur man påverkar sitt liv, sina livsbetingelser och sitt samhälle, det är allmännyfikenhet att veta om andras liv och livsbetingelser om det inte främjar det första. Definitionen är inte vattentät, men den är i alla fall en början och en vägledning.

Men hur ska man handskas med problematiken att allmänintresset förljugs och utnyttjas i företagsvinstssyfte och för politiska agendor. Ska man lagvägen inskränka möjligheterna till journalistik? Nej. Det är inte önskvärt eller rimligt. I själva verket handlar det istället om att man måste upplysa om sakernas förhållande. Någon måste våga peta i mediamonstrets öga, någon måste hålla upp en spegel för journalisterna så att de ser att deras själ inte längre finns i deras ögon, de har sålt den i profitens intresse. Enklast gör man väl det genom att inte läsa skiten.

/Mattias

Läs förra inlägget om Mediatan ---- Läs nästa inlägg om Mediatan

Vem gillar egentligen Status? - Mediatan. Del 2

Pym och Barcelona läser och diskuterar mycket böcker. Det omtalas mest, man får inte se så mycket av diskutionerna vilket är synd eftersom det tycks vara väldigt intressanta diskussioner som förs.

"Vi återinrättade ett flickrum, världens främsta fantasiverkstad, enligt Barcelona, en tältsäng med sovsäck för mig att ibland sova över i. Vi satte segel för att ge oss ut på oceanerna." Orden leder mina tankar till världens tristastaste citat. "Böcker är skepp som seglar på tidens oändliga hav", sagt av Francis Bacon. Jag har ända sen jag läste det citatet på en bokpåse i Strömstad 1990 haft det som exempel på hur citat kan vara meningslösa, men plötsligt får det här liv och seglar som med. Det där betyder något. I ljuset av ett tidigare citat i boken där Barcelona säger att författare lever och blandar sig i samtal långt efter de är döda om de har något intressant att säga blir Bacons citat plötsligt viktigt. Kombinationen ger en insikt i litteraturens oerhörda vikt för kulturen och det samhälle vi lever i. Det kastar nu också ljuset på hur farliga motdragen mot den svårare, mer komplicerade och tänkande litteraturen blir. När bokförlag inte längre törs ge ut de svåra böckerna utan helt koncentrerar sig på vinsten i kokböcker och böcker skrivna av kändisar och journalister som likt Barcelona skriver industriprodukter i stället för konstverk, vem i vår tid ska då samtala med framtiden? Vem tar diskussionen med historien om läsandet av den svårare litteraturen, den som har något intressant att säga, minskar. Utan skepp som för tankarna, idéerna och känslorna över haven och mellan människorna kommer vi att stelna och när kommunikationen över tidsgränserna omöjliggörs fastnar vi i ett livsfarligt Status Quo. Status Quo gynnar alltid bara de gynnade, den härskande klassen. Det ligger i sakens natur att om inget mer förändras kommer ingen mer att få det bättre.

I detta ljus kan man inte bara ställa förlagens feghet, utan även kulturpolitiken. Om den inte gynnar svårare tankeutgivning så stöder den Status Quo. Om vi lägger ner hamnarna för skeppen, bibiloteken, blir det svårare att komma åt skeppen och den som stöder det stöder Status Quo. Om vi lägger en avgift på bibliotekslån klassmärker vi tillgången till historiens kommunikation. Den som har råd får vara med i den tidslösa debatten, den som inte har råd lämnas utanför och hänvisas till den lättillgängliga litteraturen. Hänvisas till ett fattigare liv för själen, det är också en viktig klasskamp.

/Mattias.

Läs första inlägget om Mediatan ---- Läs nästa inlägg om Mediatan

Vem gillar egentligen Status?

Maria-Pia Boethius - Mediatan. Del 1

Har börjat läsa Mediatan (recenserat i SvD och DN) av Maria-Pia Boethius. En kvinna jag håller för en av de skarpaste hjärnorna i Sverige. Hon är smart, hon är påläst och hon skriver ruskigt bra. Man flyger oftast över sidorna i en lättåtkomlig prosa som i t.ex. Sfärfäderna och Heder och samvete. Den här boken är inte alls lika lättåtkomlig, ibland är den lite svår att hänga med i, men det känns efter en stund ganska befriande. Även om jag tycker namnen på saker och ting kännslite krystade. Jag vet aldrig vem det är som pratar, är det Pym eller Barcelona. Men samtidigt spelar det ingen roll, det är inte berättaren som är viktig, det är budskapet, och det förs fram med största tydlighet, utan att bli övertydligt.

Ämnet är media och feminism tycker jag mig redan nu kunna utläsa. De feministiska dragen bär samma karaktär som i APM, antipatriarkaltmanifest, radikala och genomtänkta. Mediakritiken är arg och skarp, precis som i Medias Svarta Bok som är min favorit av MPB.

Redan på andra sidan ges jag en aha upplevelse. Författaren sätter fingret något mycket viktigt. När våldsamma upplopp beskrivs i media beskrivs de alltid som meningslös våld. Våldet är alltid apolitiskt. Maria-Pia beskriver i stället det våld som utbröt i Frankrike på hösten 2005 som "I november gjorde rasande män uppror i Frankrike och satte landets bilpark i brand, upplopp utan mål förutom att göra själva vreden synlig." Är den vrede som uppenbarligen bubblar i Frankrike, i Ronna, i Mellanöstern för att bara nämna några ställer verkligen opolitisk? Är inte denna vrede i högsta grad politisk då dess grund ligger i politiskt fattade beslut? Så varför beskrivs aldrig vreden som bubblar fram som politisk, varför beskrivs den alltis som meningslös? När det är upplopp i Stockholm så vägrar politikerna kommunicera med de som sägs ligga bakom, det är meningslöst och skulle legitimera våldet. Men är inte det fel väg? Är vi så rädda för att ta diskussion och påbörja kommunikationen för att det kanske visar upp samhällets brister, dess sprickor och kanske till och med dess ohållbarhet? Jag tror att vi måste ta den debatten innan den rättmätiga vreden oundvikligen exploderar igen!

/Mattias

----- Läs nästa inlägg om Mediatan -----

Stieg Larsson - Millenium serien 1 och 2

Har ägnat några dagar åt att läsa igenom de två första böckerna i Stieg Larssons Milleniumserie. Mina vänner poschar mig att jag ska läsa den tredje och avslutande delen, men jag vete fan. Ska jag slänga bort tre dagar till? Det förvånar mig att böcker som dessa varit mäkta hausade som brilljanta och fantastiska deckare, eller kriminalromaner. Det är smart att kalla dem det senare, då Stieg Larsson åtminstone i ettan totalt misslyckas med att göra en deckare, i tvåan försöker han inte ens. Det återkommer jag till nedan, men först en varning. Om du inte vill veta hur det går och vad som händer ska du sluta läsa nu. Jag kommer avslöja om inte allt, så tillräckligt för att göra det än mindre värdefullt att läsa dem. Behållning är trots allt att man hela första boken igenom vill veta hur det går. I tvåan hajjar man ganska snabbt tvisten, men inte detaljerna, så på det sättet lyckas Larsson hålla kvar läsaren boken igenom.

Flera gånger under böckernas gång får jag känslan av att Stieg Larsson har skapat sin egen lilla julafton, där alla hans våta drömmar går i uppfyllelse. Nu menar jag inte Mikael Blomkvists alla omotiverade kvinnoaffärer, eller alla kopplingar till lesbiskakvinnor. Nej, jag tänker på all de brott som Wennerström begått, det är som att Larsson inte kunnat hejda sig och tar i så han spricker. Skurken är inte bara en stor skurk, han är en så stor skurk att man måste skriva det med stora bokstäver. SKURK. Ingen i hela världen, varken den litterära eller verkliga har nog varit en sån stor skurk som Wennerström. Känns onödigt då detta bara är en bihistoria, som inte behövs för handlingen, som inte behövs för spänningen, nej, det enda den behövs till är att tillfredställa Larssons fantasi om ett jätte, jättescoop.

Likadant när det gäller Sahlanders miljarder. Han kunde liksom inte nöja sig med lite, det måste vara så jäkla mycket att det är den kanske största ekonomiska stölden nånsin. Nja, om man bortser från när stater säljer ut folkets egendommar för struntsummor, men det är en annan text och historia.

Ett stort problem för boken är att Stieg Larsson aldrig lyckas visa det som herr Blomkvist, eller kommisarie Bubbla i den andra boken, upplever som så märkligt hela tiden. Han tjatar om att det är så himla märkligt, men han visar det aldrig. För om man inte vet att den mördade lever och brorsan är en sjuk sexmördare så finns det inget superkonstigt i storyn. En flicka har försvunnit spårlöst. Hon har förmodligen gömts undan i ett av husen, som inte undersöktes, och hon har säkert forslats ut via en bil, som inte undersöktes. Märkligare än så så är inte mordhistorien, inte innan den blir töntig och Larsson återigen ska ta i så han spricker. Det är inget mord utan den mördade rymde och lyckats bli stormrik på annat håll. I Stiegs böcker finns ingen plats för något annat är väldigt lyckade, eller intelligenta, eller snygga personer. Ett problem som är återkommande i både ettan och tvåan.

Tillbaka till det så extremt märkliga fallet. Att själva mordhistorien rör helt andra mordoffer och den försvunnes perverse broder är inte en smart knorr, det är bara ett fakta som kastas i ansiktet på läsare, helt utan finess och författarskicklighet.

Det är samma sak i den andra boken, när ett MC Gäng kommer in i bilden så blir allting helt plötsligt så otroligt märkligt, det märkligaste i Bubblas karriär. Men är det så märkligt att en tjej som har ett luddigt förflutet, som beskrivs av sina vänner som intelligent men väldigt egen, som är starkt knuten till två mordplatser, har något med andra kriminella att göra? Nej, knappast. Faktum är att det enda som är märkligt i historien är att det finns en hemligstämplad utredning om Sahlander, vilket herr Bublanski inte känner till, och allt är så märkligt. Men det är inte en känsla Larsson lyckas förmedla, därför måste han hela tiden säga att det är märkligt. För övrigt är det bizart att polisen Modig (tror jag det var) inte förstått varför Bublanski kallas Bubblan. Men det är förmoligen som att man inte förstår att Zala är Sahlanders pappa. Jag förstod inte omedelbart, men efter ens tund hajjade man det, i alla fall långt innan Blomkvist.

Ytterligare en trist detalj är att han Blomkvist är en ganska korkad undersökare. I andra boken kommer han inte på nånting över huvud taget, utan det är bara när han presenterad inför fakta som han förstår nånting. I ettan lyckas han klura ut vem Harriet, som han naturligvis måste ha sex med i tvåan, tittar på i ett gammalt kort. Det var ganska lurigt gjort. Annars bygger allt på att Sahlander är en smart hacker. Hon är dessutom så jävla smart att hon lyckas knäcka Fermats gåta, vilket jag inte vet vad jag ska tycka om. Men det känns inte helt motiverat, då man precis som i Fermats marginalanteckning inte får svaret. Onödigt.

Men finns det inte något positivt med böckerna? Jo då, de är goda vänner, de drar in en i ett sugande berättande där man flyger över sidorna, där har Larsson verkligen lyckats. En riktig "pageturner" i Dan Browns anda, med den enda skillnaden att Brown faktiskt har ganska smarta storys. Åtminstone om man bara läser en bok och inte lär sig mönstret. Desstutom tycker jag att Larsson ganska väl lyckas skapa en god relation mellan läsaren och karaktärerna. Man förstår och sympatiserar med dem, och man bryr sig om hur det går för dem. Det är nog det som ändå gör att jag läser klart böckerna och kanske, kanske läser trean.

/Mattias


Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson (bokrecensioner)

Howard Sounes - Dylan Biografin I

Läser just nu en biografi om Dylan som jag hittade på bokrean för 39 kronor. Ovanligt bra flyt för en biografi, men det är ganska fånigt då alla människor i Zimmys ungdom verkar vara perfekta och trevliga. Det är löjligt med biografier som skapar nån slags mytisk, romantisk bild av personer och dess omgivningar, ett problem som verkar vara ganska vanligt bland biografer. En fälla Dylan själv inte föll i när han skrev sin makalösa Chronicles som är en strålande behandling av verkligheten och språket.

Mitt i Sounes biografi stöter jag på en formulering som får mig att fundera. "med stora insikter om musik, kultur..." citatet är inte exakt för jag citerar ur minnet, men det viktiga är ordet ´insikter´i kombination med musik och kultur. Kan man verkligen ha insikter i musik. Vad är det då man har insett, är det harmonier, det kanske skulle funka, eller är det i kvalitet? Personligen har jag svårt att se att det man ser som kvalitet i musik handlar om insikter, det handlar i min värld snarare åsikter. De kvaliteter jag ser i Dylans och Springsteens musik handlar inte om att jag fått en insikt i det, det handlar om att jag skapat mig en positiv åsikt om deras musik. Men varför väljer Sounes då det uttrycket, vad vet jag, jag har ingen insikt, men jag har en åsikt i frågan och den är att han gör det för att han vill lyfta fram Dylans mentorer som större män än de i verkligehten var, allt för att göra Dylan till en större person än han är och författaren själv får en större motivering att skriva sin bok, för biografier är ganska svåra att motivera.

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius Del. 3

Det är förvånansvärt vad ytlig viss litteratur kan vara. Hur lite känslor det kan ge. Men ändå, ändå vill man vidare i boken. Vill veta hur det ska gå. Det lustiga är att det inte alls är historien med den försvunna systern som håller intresset vid liv, det är en helt onödig sidohistoria. Däremot tanken att de båda syskonen utan varandras vetskap lever p åsamma lögnaktiga sätt, det är lite fascinernade, det vill man tränga djupare in i. Men jag misstänker att Jens inte kommer att ge mig det. Det är som att det är en liten karamell i chokladasken som inte Anthon vet att han lagt där. En liknelse så dålig att Lapidius kunnat levererat den. Å kärlekshistorien, vad är den?

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius Del. 2

Man blir fan galen på den jobbiga dialogen som blir mer och mer ansträngd, och hans egna författande känns så jäkla svagt. Jaja, jag ska inte tjat. Men nog blir det segt!

Och allt detta namn tjat. JW JW JW.

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius

Snabba Cash känns ganska snabbskrivet. Skriven. Dialogen känns bra, ärlig och äkta, Lapidius har koll. Det tar dock inte lång stund innan man tröttnar på snacket i dialogerna, och när det kommer till miljöbeskrivningar känns det så oerhört krystat och töntigt att man undrar om någon redaktör överhuvudtaget tittat på boken, utöver den spännande och intressanta idén och plotten.

Det påstås att boken ska ligga nära verligheten, vilket är lätt att tro. Men samtidigt känns det som om det är sånt där snack som de tuffa grabbarna snackar om men det mesta är ljug. Fast å andra sidan handlar det ju oxå om de tuffa grabbara, och ibland kanske de inte ljög. Men å andra sidan är det inte sannolikt att man skulle få 150 spänn svart för en tur mellan Snapps och Norrmalmstorg. Jag återkommer i ämnet.

/Mattias

Klas Östergren - Gangsters

Då skulle man äntligen få veta vad som hände med Henry Morgan. Efter alla år där man gått och kommit i håg Gentlemen som en av de bästa böcker man läst har tanken gnagt, vad hände egentligen med Henry Morgan. Nu när man klarat sig igenom boken vet man, och det hade man lika gärna kunnat slippa veta. Inte för att boken inte var värd att ta sig igenom, det var den absolut. Men därför att HM öde i sig var ganska trist. Men det var många andra storys som var intressanta och snyggt i hopknutna, inte lika snyggt som i Gentlemen dock.

Boken är bra och intressant och väcker tankar, vad som är verlighet och vad som är fantasi, var går verkligheten mellan fiction och dokumentär. Självklart vet man hela tiden att det är ett påhitt, men det är svårt att inte då coh då falla in i tankar som; Är inte detta ändå sant? Men vad är sant och vad är falskt?

Jag brukar i bland tänka att skillnaden mellan vad som verkligen existerar och vad som inte existerar i ontologisk bemärkelse är det som finns när inget medvetande registrerar det, det är i sig självt existerande, det är ett ting i sig. Vilka dessa ting är kan vi i aldrig ha en aning om. Det mest troliga är förstås att världen ser ut bra precis som vi uppfattar den, men hur fan vet vi det, egentligen? DEt sista är en ganska vanlig tanke inom filosofin ända från de gamla grekerna. JAg tror det var Gorgias som mycket träffande sa:
- Vi kan inget veta om verkligheten, men om vi mot all förmodan skulle lyckas få reda på något om den kan vi aldrig veta att vi fått kunskap därom. Dessutom, om vi skulle förstå att vi vet, då skulle vi aldrig kunna kommunicera det vidare till andra människor.

All perception och kommunikation förvanskas av sinnena. De filtreras. Kant har bevisat det.

Det är fascinerande att se hur författaren leker med sitt klassiska verk och dess tillkomst och låter karaktärerna själva delta i förändringen av manuskriptet. Detta förstärker av det-kanske-ändå-är-sant-känslan . Det är nästintill svindlande att man dessutom får veta att två av personerna i boken egentligen är en som för att verka litterärt trovärdig stöps om till bröder. Det kittlar fantasin.

Gangsters är en läsvärd bok, men den är ganska långt efter Gentlemen.
/Mattias

James Joyce - Odysseus del. 2

Till en början var det som att sätta en tänderna i en stor jäkla smörgåstårta. Hur mycket som helst av allt man kan tänkas vilja ha. Men ganska snabbt blir man trött på det hela. Det visar sig att det är en ganska träig smak på tårtan, dessutom måste man tugga och tugga och tugga utan att det egentligen händer nåt. Tråkigt, jag hade sett fram emot den här boken men nu lägger jag undan den för annat. Om du har några goda själ för att jag ska ändra mig, hör gärna av dig!

/Mattias