Tro och vetande 2.0 - Christer Sturmark

När jag var liten, och ganska många år därefter levde jag i tron att religiositeten var på väg ut och förnuftet på väg in. Till ganska sent trodde jag nog att Gud faktiskt var död, eller i vart fall gravt sjuk i cancer. Men under George W Bush presidentskap, och mitt mer vuxna uppfattande av världen, tycks religionen breda ut sig, vinna mark, eller i vart fall tar sk nyandlighet och religiositet mer utrymme i medierna. Vad detta beror på ska jag låta vara osagt, men det är av oerhört vikt att stå emot religionens fördumning av människan.

Jag vet att det finns många fullt reflekterande människor som inte alls är dumma, men som ändå är religiösa av olika färger och slag. Men jag vill nog ändå mena att det generellt sett leder till mindre kunskap i världen med mer religion, och det är inte bra om man tror på att kunskap är vägen till människans befrielse.

Därför är böcker som “Tro och Vetande 2.0” av Christer Sturmark ett vällovligt projekt. Den tillsammans med t.ex. Richard Dawkins "The God Delusion" och “God is not Great” av Christropher Hitchens" utgör viktiga slag mot religiositeten och för förnuftet. Även om de alla i sina mest dogmatiska stunder tycks välja bort en hel del som de inte vill se. Men det är ett mindre problem.

Boken är skriven på en lättflytande svenska, men argumentationen blir ofta ganska banal och exemplen tycks relativt ofta basera sig framförallt på nämnda Dawkings diverse skrifter. Men det pedagogiska upplägget är förlåtande och boken skulle kunna utgöra en god grund som inledning i vetenskapsteori på gymnasiet. Om den inte hade haft en så tylig agenda vilket naturligtvis diskvalificerar den för det ändamålet. Däremot skulle boken med fördel kunna användas som debattbok för de mer grubblande själarna på gymnasiet.

Argumentationens banalitet visar sig oftast i att Sturmark då och då förfaller till den ordlek han ofta anklagar humanismens motståndare för att använda. Till exempel när han tycker sig ska bevisa att Gud inte är garanten för moralen.

Här tycker jag även att han inte diskuterar detta problem tillräckligt ingående. För jag vill mena att Gud faktiskt är den enda garanten för en objektiv moral, dessvärre får jag väl tillägga eftersom jag inte tror på någon Gud.

Som jag ser det är all den moral människan skapat subjektiv eftersom människan är ett subjekt. Den objektiva moralen kan inte ges av naturen, och är därför icke existerande. Gud är den enda som, om han existerade, kan garantera en objektiv moral. Man kan i och för sig även ifrågasätta om Gud som uppenbarligen då skulle vara ett tänkande subjekt inte även han ger en subjektiv moral. Men om det skulle vara möjligt för någon, så skulle det vara Gud.

Detta blir problematiskt för Sturmark som ändå tycks tro att det finns någon typ av objektiv moral när han skriver saker som “Med en radikal sanningsrelativism skulle Göring ha gått fri i Nürnberg rättegångarna.[…] Då kan vilka påståenden som helst passera, eftersom inget är mer rätt än något annat. “

Detta citat blir dessutom dubbelt problematiskt när precis den typen av argument mot humanismen från de religiösa närmast fnyses bort.

Hans argumentation baserar sig så tungt på vetenskapens förträfflighet att han från tid till annan tycks lika dogmatisk som de religiösa. Det är synd. Jag tror ändå att man måste förhålla sig en aning mer ödmjuk inför fenomen som är svårförklarade än vad Sturmark gör, även om han gång på gång säger detsamma själv så lyckas han inte riktigt i praktiken visa på den ödmjukhet han menar finns inbyggd i den humanistiska ideologin.

Jag ser mig själv som humanist i den ideologiska bemärkelsen, med starka socialistiska böjelse, eller om det är tvärtom, och jag kämpar var dag med ödmjukheten. Men det är inte alltid så lätt, för även om jag rent intellektuellt vet att jag kan ha fel, är det väldigt svårt att emotionellt köpa att det är så.

Sen kan jag tycka att Sturmark ibland tycks väl naiv i sin tilltro till vetenskapen och det goda som skulle komma är ett humanistiskt samhälle. Det skulle bli bättre, men inte skulle det bli perfekt.

Det finns delar i boken som är oerhört intressanta och det är framförallt de som handlar om de amerikanska Talibanerna. Med det menar Sturmark den extrema kristendom som finns i delar av USA och som har en mängd representanter i politiska tjänstemän och politiker. Ja, till och med i den förra regeringen fanns det. Ja till och med presidenten då. George W Bush.

Det handlar om människor som på fullt allvar vill stena ungdomar som är uppkäftiga mot sina föräldrar, som hellre ser unga flickor dö än göra abort, som anser att icke-kristna bör omvändas eller dö och så vidare. Det är en tankeställare för alla som tror att den farliga religiösa dogmatismen finns inom islam. Men den precis lika vanliga inom kristendomen. Den kan alla Sverigedemokrater och annat löst folk suga på ett tag.

Men visst levereras det många svåra bredsidor mot religionen och tron, och det är välbehövligt. Om du redan läst några poäng filosofi och vetenskapsteori, eller någon av engelska förlagorna behöver du inte göra dig besvär med den här. Men om du vill ha en lättläst introduktion till problematiken med religion vs. förnuft är det en alldeles utmärkt sådan. Självklart vinner förnuftet i slutet.

Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet

Religionens privatisering hotar politiken

Ateismen är inte längre trosviss

Habermas tror mer på religion än på Gud

Gud spelar en allt större roll på världsscenen

Gud e tebax

Gud är precis där han ska vara!

What's next?

Gud i Radio och TV

Goterna skapade namnet Gud

Gud spelar en allt större roll på världsscenen

Intressant Understreckare

Tror Einhorn på enhörningar?

Agnostiskt manifest – vad skiljer det från

tekniskt test

bry sig inte om

Rikard Warlenius – Utsläpp och rättvisa. Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar (2008)

Roade mig för några veckor sedan med att skrämma skiten ur mig själv genom att läsa Rikard Warlenius bok Utsläpp och rättvisa. 

Känslan man får är att det är ganska kört. Inte för att problemen med utsläppen är olösliga, men att det verkar vara så svårt att komma överens hur vi ska göra att det drar ut på tiden till dess det är försent.

Warlenius bok handlar om utsläppsrätter och hur man kan använda dessa för att styra om samhället till ett hållbart samhälle. Jag tänker inte här gå in på de olika varianterna, för de finns ett gäng. Utan jag vill peka på några punkter jag tror är viktiga för att få ett fungerande system för att minska utsläppen och samtidigt omfördela samhällsekonomin.

1. Det måste vara klimatsäkert.  Det betyder att man inom x antal år måste vara under ett säkert tak för hur mycket vi kan släppa ut. Det är bråttom så siffran x får inte vara alltför hög. Det är viktigt att det inte finns så kallade läckor, det vill säga sätt att gå runt systemet och släppa ut mer än atmosfären klarar av.

2. Det måste finnas ett historiskt ansvar för länder där de som historiskt har släppt ut mest också tar det ekonomiskt största ansvaret. Det är trots allt så att de som släppt ut mest också i regel är de som har bäst ekonomi, och det har de fått tack vare utsläppen. Dessvärre är det svårt att motivera detta då de individer som idag lever, och framförallt i morgon, inte har varit delaktiga i den ursprungliga utsläppsblindheten. Inte heller är det så att de ekonomiska vinsterna inom länderna har fördelats rättvist.

3. Systemet måste leda till en progressiv omfördelning av världens samlade tillgångar. Till detta finns flera anledningar, men den just i det är fallet viktigaste är att om vi tar av den rika världens överflöd och ger till den gattiga världen kommer vi att skapa en välfärdsökning som inte kostar miljön på samma sätt som att skapa nya rikedomar. Vi har trots allt samma rättigheter till världen.

4. Systemet måste kombinera landsansvar med invidivansvar. Det betyder att det inte går att dela upp ansvaret likadant för alla i ett land, då det i regel finns stora skillnader i välstånd inom länder. Det går heller inte att helt köra en individbaserad variant eftersom det är något helt annat att vara fattig i Sverige och i Uganda. Trots allt har en svensk fattiglapp större utrymme än en Ugandiansk.

Därför måste vi finna ett system där de allra fattigaste procenten slipper det ekonomiska ansvaret oavsett var de bor i världen. Därefter gör man ett system där varje individs ansvar på något vis ställs i proportion till levnadsstandarden i det landet.

Ansvaret ska vara progressivt, det vill säga att de rikare betalar inte bara mer, utan en större andel av sin egen förmåga.

Men boken då? Jo, den är mycket läsvärd. Den lärde mig mängder av nya saker på varje sida, den gjorde det dessutom på ett lättbegripligt vis. Ett föredömme när det gäller vetenskapslitteratur! Förutom att ge en duvning i en mängd fakta och begrepp angående kemi och klimat och växthuseffekt och utsläppsrätter är det en alldeles utmärkt introduktion till hur klimatförändringarna fungerar. För att de är här, det är det ingen tvekan om. Hur mycket skattekverulanter och högerspöken än blundar. Det boken framförallt lär att det är dags att göra något, och att det är möjligt. Det är kanske dagens, eller veckans viktigaste insikt!

Technorati-taggar: klimat,utsläppsrätter,cop15,växthuseffekt

Micheal Baignent och Richard Leigh - Dödahavsrullarnas hemlighet (1991)

Jag har en hemlig passion. Jag är snöigt intresserad av tidig kristendom. Inte så att jag läser bibeln och så där. Nej, helst ska det vara någon av alla dessa spin off böcker på Da Vinci koden. Inte så att de nödvändigtvis måste vara skrivna efter Dan Browns makalösa succe. Men jag hade så klart aldrig hört talas om Michael Baignent och Richard Leigh, de som hittade på Jesusblodlinjen som går rakt igenom Da Vinci koden, om det det inte vore för just den.

Nu har jag precis läst deras bok "Dödahavsrullarnas hemlighet". En ganska stor besvikelse. Inte bara för att de som vanligt är extremt tjatiga och konspiratoriska så de nästan spricker, det senare är ju trots allt en stor del av tjusningen. Framförallt ligger besvikelsen i att de skriver så extremt lite om själva dödahavsrullarnas innehåll, utan bara upprätthåller sig kring den onda, onda katolska kyrkan som gör vad som helst för att hålla dessa torra pergamentflikar undan från omvärldens snokande blickar.

Men man måste ju ge dem båda att de skriver ganska bra och man dras med i historien, för dessvärre måste man se mycket av det de skriver som historier. Två personer som försökt övertyga världen om att Jesus ättlingar fortfarande lever som en undangömd kunglig ätt har kanske inte högst trovärdighet här i världen.

Visst, visst, det ligger väl en hel del i det de skriver i den här boken, men jag trodde faktiskt att boken skulle handla om texterna och inte forskningskonflikten omkring dem. Vilket när jag tänker efter var en ganska korkad tro med tanke på vilka som skrivit boken, och att det står ganska tydligt på baksidan vad boken skulle handla om.

Av de böcker jag läst av herrarna så är det nog den tråkigaste, minst intressanta och minst påhittiga, kanske en indikation på att de för en gångs skulle ligger nära sanningen? Men om jag nu vill veta vad som stod i de där rullarna får jag söka mig till nån annan källa.

”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” - en berättelse om ett borgerligt parti

”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” av Ponuts Matsson är den första boken om Sverigedemokraterna som behandlar partiet som vilket annat parti som helst. Det kan vid en första tanke verka farligt, men det blir intressant att när man väl gör en sådan granskning som gjorts om alla andra svenska partier framstår det än tydligare vilket bizarrt och farligt parti Sverigedemokraterna är.

Först och främst för att de är rasister. Rasism är ett gift i vilket samhälle den än sätter sig i. Även om SD ihärdigt försöker tvätta bort rasist stämpel så är det förjäves. Detta eftersom de faktiskt är rasister. Oavsett om de tagit bort begrepp som ras ur sina dokument. Istället för ras har man satt in begreppet kultur, och den är enligt SD lika omöjlig att tvätta bort som en gång den gamla rasen var. Den enda anledning vad det tycks att de inte längre angriper rasen, är för att de flesta människor inte skulle rösta på ett rasistiskt parti.

Men det är inte bara det som är farligt med SD. Man får aldrig glömma bort vad de är för ett parti bortom rasismen, för det finns andra saker i deras partiprogram. SD är ett djupt borgerligt parti som ligger Kristdemokraterna närmast i många frågor.

- de vill begränsa aborträtten.
- de vill avskaffa LAS.
- de vill sänka skatterna.
- de är positiva till vårdnadsbidraget.
- de är positiva till friskolor

Listan kan göras längre, men för den som tror på en vänsterpolitik har väldigt lite, eller intet att hämta hos SD. Möjligtvis att de kan finna talet som Folkhemmet tilltalande. Vilket naturligtvis är deras strategi.

Men då måste man också minnas att folkhemmet för SD inte är ett folkhem för alla, det är ett folk hem som för tankar till det tyska Volk. Här visar sig tydligt det nazistiska arvet hos SD. För det är en annan sak de aldrig kan tvätta bort och som Sverigedemokraterna inpå bara skinnet tydligt visar på, det är SD´s väldigt nära kopplingar till nazismen och nazister. SD kommer ur nazistiska partier och grupperingar. Många i partiets ledning stöder nazister mer eller mindre öppet.

Boken är skriven på en lättsam och flytande journalistprosa och författaren har lagt ner ett stort jobb på källforskning och ger en balanserad bild av partiet. Han lyckas med konststycket att utan att demonisera partiet lyfta fram den demon partiet verkligen är, ett djupt konservativt borgerligt parti med förgreningar in i nazismen.

En bok alla som någonsin övervägt en röst på SD bör läsa, och alla vi som inte vill se deras trynen i de folkvalda församlingarna också måste ta till oss, läsa och lära av!

Andreas Malm- Hatet mot muslimer! (2009)

En tegelsten är väl närmast en underdrift. 750 sidor varav närmare hundra är noter och litteratur. Ett mastodont verk med andra ord. Men det är väl värt sin tid att läsa den. Man kanske hoppar ibland, man kanske stör sig på det lite larviga språket, men man lär sig otroligt mycket om hur Eurabialitteraturen har trängt sig in i det svenska etablisemanget medvetande, och hur farligt det är för demokratin.

Eurabialitteratur för den som inte vet det är en konspiratorisk litteratur som försöker visa på muslimens inneboende onda väsen, deras vilja att ta över vår värld och som bygger på falska och klart överdrivna dokument. Sedan oljekrisen 73 så är det egentligen muslimerna som styr Europa genom utpressning. Man kunde kanske tycka att de skulle kunna förhandlat sig fram till lite bättre bostäder och livssituationer om det där var sant, men det är ju så klart inte det. Det är båg och bluff och Malm visar också det.

Han sågar, genom att visa på forskning, påståendena om att muslimer förökar sig mer än andra.

Jag har svårt att förstå är all den kritik boken har fått utstå. För en seriös och kritisk läsare innehåller den visserligen ett pladdrigt språk och lite väl långa och många citat. Men det Malm gör är ju att verkligen gå till botten med problemet. Ibland måste man få ta plats, det måste ibland få ta tid. Andreas Malms Hatet mot muslimer tar tid,och det är bra. Om man läser och lär en del av vad denna bok berättar så har Sverigedemokraten inte en chans att rentvå sin rasistiska buk. Ingen kommer kunna ta dessa knäppskallar på allvar när man vet på vilka knasteorier de bygger sin omvärldsbild på.

En förklaring till aggressionen är naturligtivs att han trampar på en del ömma tår när han pekar ut kända intellektuella som islamofober och således rasister. Något de inte alls ser sig som. Då blir man förbannad och debatten blir personlig, vilket är synd eftersom boken är så mycket viktigare än att handla om ett fåtal svenska strebrars personligheter.

En annan förklaring kan vara att det är första gången på väldigt länge som en vitt omtalad bok de facto använder klass som en förklaring till samhällsproblem. Något som länge varit tabu i den svenska debatten. Om klassbegreppet och feministbegreppet kan vinna tillbaka sin förlorade heder, då har vi vänstern på banan igen. Det är en skam att så inte skett i en ekonomisk kris som den vi nu upplever.

Det finns många saker i boken som är intressanta. Det är inte så mycket beskrivningen och alla citat av islamofobin, utan det är de teoretiska delarna som är den stora behållningen vid läsningen. Citaten kan fungera bra som referens när det behovet kommer, men är det något man ska lära sig av boken så är det de teoretiska bitarna.

Det klart intressantaste, och kanske viktigaste teoretiska bygget i boken handlar om rasifiering. Nu ska man komma i håg att detta inte är Malms egen konstruktion, även här handlar det om referat och hänvisningar till olika forskare och olika vetenskapliga verk. Men Malms förtjänst blir att han skriver på ett lättbegripligt vis och sammanfattar ett svåröverskåldigt forskningsfält på ett förtjänstfullt vis. Man skulle absolut kunna tänka sig särtryck av vissa stycken att dela ut för att bemöta Sverigedemokraterna.

Rasifieringen av islam och muslimer bygger på det faktum att man tillför alla de människor en inre egenskap som dessa individer bär enbart för att de är muslimer. Dessa egenskaper är omöjliga för muslimen att tvätta bort, de sitter i dess kropp och blir på det viset i islamofobens ögon en ras. I och med det är islamofoben rasist och rasifieringen är i hamn.
Att Malm också visar på hur islamofovin i själva verket bygger på en konspirationsteori utan någon som helst grund i verkligheten är naturligtvis att slå in öppen dörr, men ändock så viktigt att man ges ett grepp om hur konspirationen är uppbyggd, och hur man kan slå sönder den.

Malms beskrivning av Islam som en fredlig religion i sina erövringskrig är en ögonöppnare. Jag kände nog till det, men här beskrivs det talande och konkret. När han ställer upp kristendommen mot islam får man lätt känslan att det är kristendommen som människor är rädda för, men applicerar rädslan på något annat, något främmande. För som Malm visar så är kristendommens händer så mycket blodigare än islams, knäppgökarna lika knäppa i båda religionerna.

Malm tar upp fetischer och deras ursprung. En fetisch är något skapat av människan som ges en religiös innebörd. En amulett, ett kors, en ikon. Konspirationsteorier blir när man tänker på dem även de en fetisch, en religion i sin egenskap av att ge förklaringar av det till synes oförklarliga, de skapas av människan själv och de skapar en känsla av trygghet.

Det är en intressant läsning om hur Marx överför fetischen från religionen till samhället. Pratet om märkesjackor och pengar för osökt mina tankar til slutet på filmen Dunderklumpen där Elvria Fattigan och Enöga löser upp Enögas inre knut och ilska som handlar om ilskan mot människornas hunger efter pengar. Men så när han stjäl ett barns skatt så finner han vad som verkligen är värt något, en blomma, en sten, en fjäder och, inte minst, frihetens luft! Var friheten finns att finna är väl upp till var och en, men det är inte i hatet mot muslimer.



DN,AB2,GP,Ex,ETC
Hatet mot muslimer - bra bok av Andreas Malm,Om du ska läsa en enda artikel i påsk, om du ska läsa en enda bok i år,Terrorism och hatet mot muslimer,Helle Kleins blogg - Hatet mot muslimer

EU inifrån - det bästa man kan läsa inför EU-valet

Vill man veta varför man ska rösta, och rösta V i EU-parlamentsvalet ska man läsa Jens Holms bok "EU inifrån berättelser från EU-parlamentet 2006-2009". Vill man inte rösta V men ändå veta hur EU.fungerar i praktiken, bortom statsvetenskapens irrgångar. Då ska man också läsa den. I själva verket kan jag inte se någon som inte behöver läsa den här boken.

Det är utan tvekan en av de viktigaste skrifterna från EU´s insida som skrivits på svenska, och kanske på något språk. Jag säger det inte bara för att Jens är en kompis till mig, utan för att det faktiskt är en bok som visar på det bizarra spelet i EU från en som verkligen varit, och verkat där.

Det är fascinerande att läsa om dubierna kring att prata med rasister, om hur resorna fram och tillbaka till Strasbourg i sig är en miljöbov, hur vänsterpolitikerna klimatkompenserar och så vidare.

Jens Holm beskriver också väldigt utförligt hur lobbyverksamhet går till i praktiken, och det bizarra i att parlamentsledamöter kan låta företag gratis genomföra reklamtillställningar i parlamentets lokaler.

En sak som det är för lite av, men som när det är känns väldigt spännande är beskrivningarna av politikerns konflikt med privatlivet. Hur svårt det är att inte få arbeta hemma och vara med sin familj, samtidigt som man önskar vara med på den och den konferensen. Ett intressant perspektiv som sällan lyfts när politikernas villkor lyfts och dryftas.

Men det som är mest spännande, och det som egentligen för boken viktig även efter EU-valet är Jens funderingar om EU:s framtid. Hur ska ett progressivt vänsterparti förhålla sig till den i grunden borgerliga, marknadsliberala kolossen EU? Är utträde den bästa vägen, eller är det att stanna kvar och arbeta för förändringar, och i så fall vilka förändringar?

Jens pekar mycket riktigt på de enorma svårigheter båda alternativen innebär, men tycks ändå tveksam till om det är genomförbart att lämna unionen. Han målar upp Europarådet och nordensamarbete som tänkbara alternativ. Men frågan är om det ändå inte är hans och Eva-Britt Svenssons lista för vad som skulle kunna göra EU till en möjlig arena för att skapa ett bättre samhälle via som är det mest trovärdiga.

Det handlar om att avpolitisera EU från högerpolitik. För hur man än vrider och vänder på EU så är det en genompolitiserad organisation, där marknaden ställs före allt. Det kan man tycka vad man vill om, men det är politik och det omöjliggör i praktiken vänsterlösningar. Med andra ord är det ett sätt att ställa demokratin vid sidan om beslutsprocesserna.

Jens vill istället att man ska skriva fördrag som utgår från miljöperspektiv, konsumentperspektiv och arbetsrättsliga alternativ. Det är naturligtvis också politiska riktningar, men det är väldigt svårt att demokratiskt trovärdigt argumentera emot dem. För det man måste göra då är att säga att människorna ska vara till för marknaden och inte tvärtom, och det är det nog inte så många människor som egentligen vill gå med på.

Men visst finns det saker man hade kunnat önska mer av. Korrläsning t.ex. Det är dessvärre fullt av typos som bara är slarv från korrekturläsaren. Ibland kan det bli lite talspråkligt och rörigt, vilket har att göra med att vissa delar av texten kommer från Jens blogg. en del saker upprepas helt i onödan och det finns vissa passager som ska vara förklarande men som är raka motsatsen.

Om denna bok får en ny redigering och en bättre korrning, så kommer det bli en klassiker.

/Mattias

Beställ på redplanet.

Simon Sebag Montefiore - Den unge Stalin (2008)

Har plöjt igenom de fyrahundra sidorna om den unge Stalin, faktiskt i väntan på att Den röda tsarens hov ska dyka upp i någon av de dryga packlådorna böcker som står och väntar i det nya vardagsrummet.

Ganska underhållande läsning, om man vill veta vem som serverade korv till vem, vem som pussat Stalin på pannan och exakt vilka kvinnor han lägrade och hur de såg ut. Detaljrikedommen är överväldigande men språket är flytande och det är aldrig några direkt tråkiga sidor, men rätt många för mycket.

Däremot är det väldigt lite om de idéer som drev Stalin och man får därför väldigt svårt att förstå en av 1900-talets blodigaste, och viktigaste personer. Man får vissa antydningar om socialism i ett land och en del om att han faktiskt var taktiskt samarbetsvillig under revolutionen. Men de stora ideologiska frågorna kanske finns i det röda hovet.

Men en sak som verkligen blir tydlig är att det inte var kommunismen som gjorde Stalin till en massmördare. Det var livet i hans ungdoms fattigdom och extremt våldsamma uppväxtmiljö. En miljö som, på gränsen till rasitiskt, beskrivs med byslagsmål där prästerna hejjar på, en partiorganisation som kryllade av infiltratörer från Ochranan, den hemliga polisen, och där människoliv inte var särdeles mycket värt.

Får man tro Simon Sebag Montefiore så var Stalins stora terror född ur en paranoia skapad av tsarens hemliga polis, utlandets krig och den våldsamma miljö han växte upp i.

Boken är helt klart okej, men inte mycket bättre. Fast jag har fått lära mig mer om Stalin än jag någonsin tidigare vetat, och en hel del jag inte var intresserad av att kunna. Men tiden det tog att läsa den har itne varit bortkastad. Så har du inget annat att läsa den närmaste veckan, kan du väl lika gärna läsa den här.

/Mattias

Andra som skriver om boken:
Dagens Bok, SvD, Minnareten, GP

Ny bokbeställning på G. 

Stalin i begynnelsen SR,
Kultur till tusen

Den unge Stalin (Simon Sebag Montefiore) , Kommunalarbetaren

Den unge Stalin

Technorati Taggar: Simon Sebag Montefiore, Den unge Stalin, bokrecension, socialism, kommunism, politik
Läs även andra bloggares åsikter om Simon Sebag Montefiore, Den unge Stalin, bokrecension, socialism, kommunism, politik