Jan Guillou - Finden inom oss (2007)

Fienden inom oss är en dystopi som ligger så nära verkligheten att det är, tja, dystert. För som vanligt utgår Gulliou från en verklighet som redan är, drar ut den lite och hittar på en del, men aldrig en lögn, utan det är med en klädsel på en redan befintlig verlighet han lyckas visa på det obehagliga i de lagar som sägs ska skydda oss mot terrorismen men aldrig kan göra det. Istället kommer dessa lagar att vara den gnista som tänder samhällsbålet. Det kan dessutom hända när som helst, om man inte vill säga att det redan sker. Precis som det var amerikas utrikespoitik som födde hatet som göder terrorismen, är det lagarnas selektiva förtryckarstruktur som kommer göda den inhemska terrorismen. Det är det skrämmande med dagens utveckling, och det är det som Jan Guillou så skickligt visar på.

Samma dag boken släpptes inleddes en rättegång mot terrorister i Danmark, ackompanjerat av ett tillslag mot nya terrorister. Fast ska man vara ärlig efter att ha läst den här boken så vill man istället säga, misstänkta terrorister.

Denna bok bygger på redan kända karaktärer från Guillous tre tidigare böcker som på ett mer eller mindre uttalat sätt handlar om hans alter ego, Erik Ponti. I ´Ondskan´ var det livet på internatet och i ´Det stora avslöjandet´ var det journalistlivet, båda böckerna med Ponti i huvudrollen. Sen var det många Hamilton och Arnböcker och nån häxprocess som kom emellan innan Ponti kom tillbaka, men inte i huvudrollen den här gången utan som en biroll i ´Tjuvarnas marknad´, precis som i ´Fienden inom oss´. i dessa böcker är det i stället den kvinnliga kommisarien Eva Johnsén-Tanguy som får lösa ett av Guillou påhittat brott, i en högst realistiskt skildrad verklighet. I Fienden inom oss handlar det påhittade brottet om påhittade terrorbrott. Det är sex personer av mer eller mindre suspekt bakgrund, med andra ord kurder, palestinier och annat misstänksamt. De påstås ha planerat nationens värsta katastrof, ironiskt nog att Carola dör i Globen. I själva verket visar det sig att det inte är en så hård kärna terrorister utan snarare några kockon, en med en kriminell familj, några helt oskyldiga och så vidare som lekt en väldigt farlig lek. Men för åklagarna med sin hemliga bevisföring och borgarpressens medlöperi spelar sanningen ingen roll, i stället offras oskydliga för att skydda, inte samhället utan en minister och säkerhetspolisen.

Detta är en spännande, intressant och lärorik bok som är rikgt bra. Men jäklar vad bra Jan Guillou skulle vara om han inte var Jan Guillou, för det är som alltid. Erik Ponti är perfekt, Pierre är perfekt, Arn är perfekt för att inte tala om Calle H. Det där blir tröttsamt. Ponti är en utmräkt jounralist, Ponit är en utmärkt vän, en utmärkt talar, toastmaster, komiker, redaktör jag vet inte vad Ponit inte är fulländad inom. Det kanske töntigaste i hela boken är när Ponit gör ett för handlingen totalt onödigt dyk där det tar tre sekunder från det att han hoppar till man hör plasket. Men GUD, tänker jag, han är till och med en perfekt fisk!

Ett annat problem i boken är den onödiga sidohistorien med den även han perfekta Piere Tanguys författarframgångar. Min fråga är, vad spelar det för roll för handlingen? Det utvecklar ingen karaktär, det skapar ingen extra spänning och det ges inga ledtrådar till nånting. Det är bara en historia ingen skulle kunna tänkas sakna om man lyfte bort den.

Men Guillou är förlåten, både för med den skärpa och exakthet han oftast beskriver verkligheten via fiktionen. Nån författare jag läste en gång sa att de tär väldigt svårt att beskirva verkligheten som den är i dag med sina bizarra antiterrorlagar, så när Jan Guillou vill göra det skriver han en roman.

/Mattias

[DN]

Fienden inom oss av Jan Guillou (bokrecensioner)