Pooma - Poetiskt och politiskt magasin - Läsbloggen

Tro och vetande 2.0 - Christer Sturmark

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Fri, 24 Jul 2009 20:51:00 +0000

När jag var liten, och ganska många år därefter levde jag i tron att religiositeten var på väg ut och förnuftet på väg in. Till ganska sent trodde jag nog att Gud faktiskt var död, eller i vart fall gravt sjuk i cancer. Men under George W Bush presidentskap, och mitt mer vuxna uppfattande av världen, tycks religionen breda ut sig, vinna mark, eller i vart fall tar sk nyandlighet och religiositet mer utrymme i medierna. Vad detta beror på ska jag låta vara osagt, men det är av oerhört vikt att stå emot religionens fördumning av människan.

Jag vet att det finns många fullt reflekterande människor som inte alls är dumma, men som ändå är religiösa av olika färger och slag. Men jag vill nog ändå mena att det generellt sett leder till mindre kunskap i världen med mer religion, och det är inte bra om man tror på att kunskap är vägen till människans befrielse.

Därför är böcker som “Tro och Vetande 2.0” av Christer Sturmark ett vällovligt projekt. Den tillsammans med t.ex. Richard Dawkins "The God Delusion" och “God is not Great” av Christropher Hitchens" utgör viktiga slag mot religiositeten och för förnuftet. Även om de alla i sina mest dogmatiska stunder tycks välja bort en hel del som de inte vill se. Men det är ett mindre problem.

Boken är skriven på en lättflytande svenska, men argumentationen blir ofta ganska banal och exemplen tycks relativt ofta basera sig framförallt på nämnda Dawkings diverse skrifter. Men det pedagogiska upplägget är förlåtande och boken skulle kunna utgöra en god grund som inledning i vetenskapsteori på gymnasiet. Om den inte hade haft en så tylig agenda vilket naturligtvis diskvalificerar den för det ändamålet. Däremot skulle boken med fördel kunna användas som debattbok för de mer grubblande själarna på gymnasiet.

Argumentationens banalitet visar sig oftast i att Sturmark då och då förfaller till den ordlek han ofta anklagar humanismens motståndare för att använda. Till exempel när han tycker sig ska bevisa att Gud inte är garanten för moralen.

Här tycker jag även att han inte diskuterar detta problem tillräckligt ingående. För jag vill mena att Gud faktiskt är den enda garanten för en objektiv moral, dessvärre får jag väl tillägga eftersom jag inte tror på någon Gud.

Som jag ser det är all den moral människan skapat subjektiv eftersom människan är ett subjekt. Den objektiva moralen kan inte ges av naturen, och är därför icke existerande. Gud är den enda som, om han existerade, kan garantera en objektiv moral. Man kan i och för sig även ifrågasätta om Gud som uppenbarligen då skulle vara ett tänkande subjekt inte även han ger en subjektiv moral. Men om det skulle vara möjligt för någon, så skulle det vara Gud.

Detta blir problematiskt för Sturmark som ändå tycks tro att det finns någon typ av objektiv moral när han skriver saker som “Med en radikal sanningsrelativism skulle Göring ha gått fri i Nürnberg rättegångarna.[…] Då kan vilka påståenden som helst passera, eftersom inget är mer rätt än något annat. “

Detta citat blir dessutom dubbelt problematiskt när precis den typen av argument mot humanismen från de religiösa närmast fnyses bort.

Hans argumentation baserar sig så tungt på vetenskapens förträfflighet att han från tid till annan tycks lika dogmatisk som de religiösa. Det är synd. Jag tror ändå att man måste förhålla sig en aning mer ödmjuk inför fenomen som är svårförklarade än vad Sturmark gör, även om han gång på gång säger detsamma själv så lyckas han inte riktigt i praktiken visa på den ödmjukhet han menar finns inbyggd i den humanistiska ideologin.

Jag ser mig själv som humanist i den ideologiska bemärkelsen, med starka socialistiska böjelse, eller om det är tvärtom, och jag kämpar var dag med ödmjukheten. Men det är inte alltid så lätt, för även om jag rent intellektuellt vet att jag kan ha fel, är det väldigt svårt att emotionellt köpa att det är så.

Sen kan jag tycka att Sturmark ibland tycks väl naiv i sin tilltro till vetenskapen och det goda som skulle komma är ett humanistiskt samhälle. Det skulle bli bättre, men inte skulle det bli perfekt.

Det finns delar i boken som är oerhört intressanta och det är framförallt de som handlar om de amerikanska Talibanerna. Med det menar Sturmark den extrema kristendom som finns i delar av USA och som har en mängd representanter i politiska tjänstemän och politiker. Ja, till och med i den förra regeringen fanns det. Ja till och med presidenten då. George W Bush.

Det handlar om människor som på fullt allvar vill stena ungdomar som är uppkäftiga mot sina föräldrar, som hellre ser unga flickor dö än göra abort, som anser att icke-kristna bör omvändas eller dö och så vidare. Det är en tankeställare för alla som tror att den farliga religiösa dogmatismen finns inom islam. Men den precis lika vanliga inom kristendomen. Den kan alla Sverigedemokrater och annat löst folk suga på ett tag.

Men visst levereras det många svåra bredsidor mot religionen och tron, och det är välbehövligt. Om du redan läst några poäng filosofi och vetenskapsteori, eller någon av engelska förlagorna behöver du inte göra dig besvär med den här. Men om du vill ha en lättläst introduktion till problematiken med religion vs. förnuft är det en alldeles utmärkt sådan. Självklart vinner förnuftet i slutet.

Ryktet om Guds död är betydligt överdrivet

Religionens privatisering hotar politiken

Ateismen är inte längre trosviss

Habermas tror mer på religion än på Gud

Gud spelar en allt större roll på världsscenen

Gud e tebax

Gud är precis där han ska vara!

What's next?

Gud i Radio och TV

Goterna skapade namnet Gud

Gud spelar en allt större roll på världsscenen

Intressant Understreckare

Tror Einhorn på enhörningar?

Agnostiskt manifest – vad skiljer det från

tekniskt test

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Thu, 16 Jul 2009 21:12:00 +0000

bry sig inte om

Rikard Warlenius – Utsläpp och rättvisa. Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar (2008)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Thu, 16 Jul 2009 19:58:00 +0000

Roade mig för några veckor sedan med att skrämma skiten ur mig själv genom att läsa Rikard Warlenius bok Utsläpp och rättvisa.

Känslan man får är att det är ganska kört. Inte för att problemen med utsläppen är olösliga, men att det verkar vara så svårt att komma överens hur vi ska göra att det drar ut på tiden till dess det är försent.

Warlenius bok handlar om utsläppsrätter och hur man kan använda dessa för att styra om samhället till ett hållbart samhälle. Jag tänker inte här gå in på de olika varianterna, för de finns ett gäng. Utan jag vill peka på några punkter jag tror är viktiga för att få ett fungerande system för att minska utsläppen och samtidigt omfördela samhällsekonomin.

1. Det måste vara klimatsäkert. Det betyder att man inom x antal år måste vara under ett säkert tak för hur mycket vi kan släppa ut. Det är bråttom så siffran x får inte vara alltför hög. Det är viktigt att det inte finns så kallade läckor, det vill säga sätt att gå runt systemet och släppa ut mer än atmosfären klarar av.

2. Det måste finnas ett historiskt ansvar för länder där de som historiskt har släppt ut mest också tar det ekonomiskt största ansvaret. Det är trots allt så att de som släppt ut mest också i regel är de som har bäst ekonomi, och det har de fått tack vare utsläppen. Dessvärre är det svårt att motivera detta då de individer som idag lever, och framförallt i morgon, inte har varit delaktiga i den ursprungliga utsläppsblindheten. Inte heller är det så att de ekonomiska vinsterna inom länderna har fördelats rättvist.

3. Systemet måste leda till en progressiv omfördelning av världens samlade tillgångar. Till detta finns flera anledningar, men den just i det är fallet viktigaste är att om vi tar av den rika världens överflöd och ger till den gattiga världen kommer vi att skapa en välfärdsökning som inte kostar miljön på samma sätt som att skapa nya rikedomar. Vi har trots allt samma rättigheter till världen.

4. Systemet måste kombinera landsansvar med invidivansvar. Det betyder att det inte går att dela upp ansvaret likadant för alla i ett land, då det i regel finns stora skillnader i välstånd inom länder. Det går heller inte att helt köra en individbaserad variant eftersom det är något helt annat att vara fattig i Sverige och i Uganda. Trots allt har en svensk fattiglapp större utrymme än en Ugandiansk.

Därför måste vi finna ett system där de allra fattigaste procenten slipper det ekonomiska ansvaret oavsett var de bor i världen. Därefter gör man ett system där varje individs ansvar på något vis ställs i proportion till levnadsstandarden i det landet.

Ansvaret ska vara progressivt, det vill säga att de rikare betalar inte bara mer, utan en större andel av sin egen förmåga.

Men boken då? Jo, den är mycket läsvärd. Den lärde mig mängder av nya saker på varje sida, den gjorde det dessutom på ett lättbegripligt vis. Ett föredömme när det gäller vetenskapslitteratur! Förutom att ge en duvning i en mängd fakta och begrepp angående kemi och klimat och växthuseffekt och utsläppsrätter är det en alldeles utmärkt introduktion till hur klimatförändringarna fungerar. För att de är här, det är det ingen tvekan om. Hur mycket skattekverulanter och högerspöken än blundar. Det boken framförallt lär att det är dags att göra något, och att det är möjligt. Det är kanske dagens, eller veckans viktigaste insikt!

Technorati-taggar: klimat,utsläppsrätter,cop15,växthuseffekt

Micheal Baignent och Richard Leigh - Dödahavsrullarnas hemlighet (1991)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Fri, 29 May 2009 22:01:00 +0000

Jag har en hemlig passion. Jag är snöigt intresserad av tidig kristendom. Inte så att jag läser bibeln och så där. Nej, helst ska det vara någon av alla dessa spin off böcker på Da Vinci koden. Inte så att de nödvändigtvis måste vara skrivna efter Dan Browns makalösa succe. Men jag hade så klart aldrig hört talas om Michael Baignent och Richard Leigh, de som hittade på Jesusblodlinjen som går rakt igenom Da Vinci koden, om det det inte vore för just den.

Nu har jag precis läst deras bok "Dödahavsrullarnas hemlighet". En ganska stor besvikelse. Inte bara för att de som vanligt är extremt tjatiga och konspiratoriska så de nästan spricker, det senare är ju trots allt en stor del av tjusningen. Framförallt ligger besvikelsen i att de skriver så extremt lite om själva dödahavsrullarnas innehåll, utan bara upprätthåller sig kring den onda, onda katolska kyrkan som gör vad som helst för att hålla dessa torra pergamentflikar undan från omvärldens snokande blickar.

Men man måste ju ge dem båda att de skriver ganska bra och man dras med i historien, för dessvärre måste man se mycket av det de skriver som historier. Två personer som försökt övertyga världen om att Jesus ättlingar fortfarande lever som en undangömd kunglig ätt har kanske inte högst trovärdighet här i världen.

Visst, visst, det ligger väl en hel del i det de skriver i den här boken, men jag trodde faktiskt att boken skulle handla om texterna och inte forskningskonflikten omkring dem. Vilket när jag tänker efter var en ganska korkad tro med tanke på vilka som skrivit boken, och att det står ganska tydligt på baksidan vad boken skulle handla om.

Av de böcker jag läst av herrarna så är det nog den tråkigaste, minst intressanta och minst påhittiga, kanske en indikation på att de för en gångs skulle ligger nära sanningen? Men om jag nu vill veta vad som stod i de där rullarna får jag söka mig till nån annan källa.

”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” - en berättelse om ett borgerligt parti

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Thu, 28 May 2009 08:41:00 +0000

”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” av Ponuts Matsson är den första boken om Sverigedemokraterna som behandlar partiet som vilket annat parti som helst. Det kan vid en första tanke verka farligt, men det blir intressant att när man väl gör en sådan granskning som gjorts om alla andra svenska partier framstår det än tydligare vilket bizarrt och farligt parti Sverigedemokraterna är.

Först och främst för att de är rasister. Rasism är ett gift i vilket samhälle den än sätter sig i. Även om SD ihärdigt försöker tvätta bort rasist stämpel så är det förjäves. Detta eftersom de faktiskt är rasister. Oavsett om de tagit bort begrepp som ras ur sina dokument. Istället för ras har man satt in begreppet kultur, och den är enligt SD lika omöjlig att tvätta bort som en gång den gamla rasen var. Den enda anledning vad det tycks att de inte längre angriper rasen, är för att de flesta människor inte skulle rösta på ett rasistiskt parti.

Men det är inte bara det som är farligt med SD. Man får aldrig glömma bort vad de är för ett parti bortom rasismen, för det finns andra saker i deras partiprogram. SD är ett djupt borgerligt parti som ligger Kristdemokraterna närmast i många frågor.

- de vill begränsa aborträtten.
- de vill avskaffa LAS.
- de vill sänka skatterna.
- de är positiva till vårdnadsbidraget.
- de är positiva till friskolor

Listan kan göras längre, men för den som tror på en vänsterpolitik har väldigt lite, eller intet att hämta hos SD. Möjligtvis att de kan finna talet som Folkhemmet tilltalande. Vilket naturligtvis är deras strategi.

Men då måste man också minnas att folkhemmet för SD inte är ett folkhem för alla, det är ett folk hem som för tankar till det tyska Volk. Här visar sig tydligt det nazistiska arvet hos SD. För det är en annan sak de aldrig kan tvätta bort och som Sverigedemokraterna inpå bara skinnet tydligt visar på, det är SD´s väldigt nära kopplingar till nazismen och nazister. SD kommer ur nazistiska partier och grupperingar. Många i partiets ledning stöder nazister mer eller mindre öppet.

Boken är skriven på en lättsam och flytande journalistprosa och författaren har lagt ner ett stort jobb på källforskning och ger en balanserad bild av partiet. Han lyckas med konststycket att utan att demonisera partiet lyfta fram den demon partiet verkligen är, ett djupt konservativt borgerligt parti med förgreningar in i nazismen.

En bok alla som någonsin övervägt en röst på SD bör läsa, och alla vi som inte vill se deras trynen i de folkvalda församlingarna också måste ta till oss, läsa och lära av!

Andreas Malm- Hatet mot muslimer! (2009)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Thu, 21 May 2009 20:07:00 +0000

En tegelsten är väl närmast en underdrift. 750 sidor varav närmare hundra är noter och litteratur. Ett mastodont verk med andra ord. Men det är väl värt sin tid att läsa den. Man kanske hoppar ibland, man kanske stör sig på det lite larviga språket, men man lär sig otroligt mycket om hur Eurabialitteraturen har trängt sig in i det svenska etablisemanget medvetande, och hur farligt det är för demokratin.

Eurabialitteratur för den som inte vet det är en konspiratorisk litteratur som försöker visa på muslimens inneboende onda väsen, deras vilja att ta över vår värld och som bygger på falska och klart överdrivna dokument. Sedan oljekrisen 73 så är det egentligen muslimerna som styr Europa genom utpressning. Man kunde kanske tycka att de skulle kunna förhandlat sig fram till lite bättre bostäder och livssituationer om det där var sant, men det är ju så klart inte det. Det är båg och bluff och Malm visar också det.

Han sågar, genom att visa på forskning, påståendena om att muslimer förökar sig mer än andra.

Jag har svårt att förstå är all den kritik boken har fått utstå. För en seriös och kritisk läsare innehåller den visserligen ett pladdrigt språk och lite väl långa och många citat. Men det Malm gör är ju att verkligen gå till botten med problemet. Ibland måste man få ta plats, det måste ibland få ta tid. Andreas Malms Hatet mot muslimer tar tid,och det är bra. Om man läser och lär en del av vad denna bok berättar så har Sverigedemokraten inte en chans att rentvå sin rasistiska buk. Ingen kommer kunna ta dessa knäppskallar på allvar när man vet på vilka knasteorier de bygger sin omvärldsbild på.

En förklaring till aggressionen är naturligtivs att han trampar på en del ömma tår när han pekar ut kända intellektuella som islamofober och således rasister. Något de inte alls ser sig som. Då blir man förbannad och debatten blir personlig, vilket är synd eftersom boken är så mycket viktigare än att handla om ett fåtal svenska strebrars personligheter.

En annan förklaring kan vara att det är första gången på väldigt länge som en vitt omtalad bok de facto använder klass som en förklaring till samhällsproblem. Något som länge varit tabu i den svenska debatten. Om klassbegreppet och feministbegreppet kan vinna tillbaka sin förlorade heder, då har vi vänstern på banan igen. Det är en skam att så inte skett i en ekonomisk kris som den vi nu upplever.

Det finns många saker i boken som är intressanta. Det är inte så mycket beskrivningen och alla citat av islamofobin, utan det är de teoretiska delarna som är den stora behållningen vid läsningen. Citaten kan fungera bra som referens när det behovet kommer, men är det något man ska lära sig av boken så är det de teoretiska bitarna.

Det klart intressantaste, och kanske viktigaste teoretiska bygget i boken handlar om rasifiering. Nu ska man komma i håg att detta inte är Malms egen konstruktion, även här handlar det om referat och hänvisningar till olika forskare och olika vetenskapliga verk. Men Malms förtjänst blir att han skriver på ett lättbegripligt vis och sammanfattar ett svåröverskåldigt forskningsfält på ett förtjänstfullt vis. Man skulle absolut kunna tänka sig särtryck av vissa stycken att dela ut för att bemöta Sverigedemokraterna.

Rasifieringen av islam och muslimer bygger på det faktum att man tillför alla de människor en inre egenskap som dessa individer bär enbart för att de är muslimer. Dessa egenskaper är omöjliga för muslimen att tvätta bort, de sitter i dess kropp och blir på det viset i islamofobens ögon en ras. I och med det är islamofoben rasist och rasifieringen är i hamn.
Att Malm också visar på hur islamofovin i själva verket bygger på en konspirationsteori utan någon som helst grund i verkligheten är naturligtvis att slå in öppen dörr, men ändock så viktigt att man ges ett grepp om hur konspirationen är uppbyggd, och hur man kan slå sönder den.

Malms beskrivning av Islam som en fredlig religion i sina erövringskrig är en ögonöppnare. Jag kände nog till det, men här beskrivs det talande och konkret. När han ställer upp kristendommen mot islam får man lätt känslan att det är kristendommen som människor är rädda för, men applicerar rädslan på något annat, något främmande. För som Malm visar så är kristendommens händer så mycket blodigare än islams, knäppgökarna lika knäppa i båda religionerna.

Malm tar upp fetischer och deras ursprung. En fetisch är något skapat av människan som ges en religiös innebörd. En amulett, ett kors, en ikon. Konspirationsteorier blir när man tänker på dem även de en fetisch, en religion i sin egenskap av att ge förklaringar av det till synes oförklarliga, de skapas av människan själv och de skapar en känsla av trygghet.

Det är en intressant läsning om hur Marx överför fetischen från religionen till samhället. Pratet om märkesjackor och pengar för osökt mina tankar til slutet på filmen Dunderklumpen där Elvria Fattigan och Enöga löser upp Enögas inre knut och ilska som handlar om ilskan mot människornas hunger efter pengar. Men så när han stjäl ett barns skatt så finner han vad som verkligen är värt något, en blomma, en sten, en fjäder och, inte minst, frihetens luft! Var friheten finns att finna är väl upp till var och en, men det är inte i hatet mot muslimer.

DN,AB 2,G P,Ex,ETC
Hatet mot muslimer - bra bok av Andreas Malm,Om du ska läsa en enda artikel i påsk, om du ska läsa en enda bok i år,Terrorism och hatet mot muslimer,Helle Kleins blogg - Hatet mot muslimer

EU inifrån - det bästa man kan läsa inför EU-valet

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Wed, 29 Apr 2009 17:29:00 +0000

Vill man veta varför man ska rösta, och rösta V i EU-parlamentsvalet ska man läsa Jens Holms bok "EU inifrån berättelser från EU-parlamentet 2006-2009". Vill man inte rösta V men ändå veta hur EU.fungerar i praktiken, bortom statsvetenskapens irrgångar. Då ska man också läsa den. I själva verket kan jag inte se någon som inte behöver läsa den här boken.

Det är utan tvekan en av de viktigaste skrifterna från EU´s insida som skrivits på svenska, och kanske på något språk. Jag säger det inte bara för att Jens är en kompis till mig, utan för att det faktiskt är en bok som visar på det bizarra spelet i EU från en som verkligen varit, och verkat där.

Det är fascinerande att läsa om dubierna kring att prata med rasister, om hur resorna fram och tillbaka till Strasbourg i sig är en miljöbov, hur vänsterpolitikerna klimatkompenserar och så vidare.

Jens Holm beskriver också väldigt utförligt hur lobbyverksamhet går till i praktiken, och det bizarra i att parlamentsledamöter kan låta företag gratis genomföra reklamtillställningar i parlamentets lokaler.

En sak som det är för lite av, men som när det är känns väldigt spännande är beskrivningarna av politikerns konflikt med privatlivet. Hur svårt det är att inte få arbeta hemma och vara med sin familj, samtidigt som man önskar vara med på den och den konferensen. Ett intressant perspektiv som sällan lyfts när politikernas villkor lyfts och dryftas.

Men det som är mest spännande, och det som egentligen för boken viktig även efter EU-valet är Jens funderingar om EU:s framtid. Hur ska ett progressivt vänsterparti förhålla sig till den i grunden borgerliga, marknadsliberala kolossen EU? Är utträde den bästa vägen, eller är det att stanna kvar och arbeta för förändringar, och i så fall vilka förändringar?

Jens pekar mycket riktigt på de enorma svårigheter båda alternativen innebär, men tycks ändå tveksam till om det är genomförbart att lämna unionen. Han målar upp Europarådet och nordensamarbete som tänkbara alternativ. Men frågan är om det ändå inte är hans och Eva-Britt Svenssons lista för vad som skulle kunna göra EU till en möjlig arena för att skapa ett bättre samhälle via som är det mest trovärdiga.

Det handlar om att avpolitisera EU från högerpolitik. För hur man än vrider och vänder på EU så är det en genompolitiserad organisation, där marknaden ställs före allt. Det kan man tycka vad man vill om, men det är politik och det omöjliggör i praktiken vänsterlösningar. Med andra ord är det ett sätt att ställa demokratin vid sidan om beslutsprocesserna.

Jens vill istället att man ska skriva fördrag som utgår från miljöperspektiv, konsumentperspektiv och arbetsrättsliga alternativ. Det är naturligtvis också politiska riktningar, men det är väldigt svårt att demokratiskt trovärdigt argumentera emot dem. För det man måste göra då är att säga att människorna ska vara till för marknaden och inte tvärtom, och det är det nog inte så många människor som egentligen vill gå med på.

Men visst finns det saker man hade kunnat önska mer av. Korrläsning t.ex. Det är dessvärre fullt av typos som bara är slarv från korrekturläsaren. Ibland kan det bli lite talspråkligt och rörigt, vilket har att göra med att vissa delar av texten kommer från Jens blogg. en del saker upprepas helt i onödan och det finns vissa passager som ska vara förklarande men som är raka motsatsen.

Om denna bok får en ny redigering och en bättre korrning, så kommer det bli en klassiker.

/Mattias

Beställ på redplanet.

Simon Sebag Montefiore - Den unge Stalin (2008)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Mon, 03 Nov 2008 12:29:00 +0000

Har plöjt igenom de fyrahundra sidorna om den unge Stalin, faktiskt i väntan på att Den röda tsarens hov ska dyka upp i någon av de dryga packlådorna böcker som står och väntar i det nya vardagsrummet.

Ganska underhållande läsning, om man vill veta vem som serverade korv till vem, vem som pussat Stalin på pannan och exakt vilka kvinnor han lägrade och hur de såg ut. Detaljrikedommen är överväldigande men språket är flytande och det är aldrig några direkt tråkiga sidor, men rätt många för mycket.

Däremot är det väldigt lite om de idéer som drev Stalin och man får därför väldigt svårt att förstå en av 1900-talets blodigaste, och viktigaste personer. Man får vissa antydningar om socialism i ett land och en del om att han faktiskt var taktiskt samarbetsvillig under revolutionen. Men de stora ideologiska frågorna kanske finns i det röda hovet.

Men en sak som verkligen blir tydlig är att det inte var kommunismen som gjorde Stalin till en massmördare. Det var livet i hans ungdoms fattigdom och extremt våldsamma uppväxtmiljö. En miljö som, på gränsen till rasitiskt, beskrivs med byslagsmål där prästerna hejjar på, en partiorganisation som kryllade av infiltratörer från Ochranan, den hemliga polisen, och där människoliv inte var särdeles mycket värt.

Får man tro Simon Sebag Montefiore så var Stalins stora terror född ur en paranoia skapad av tsarens hemliga polis, utlandets krig och den våldsamma miljö han växte upp i.

Boken är helt klart okej, men inte mycket bättre. Fast jag har fått lära mig mer om Stalin än jag någonsin tidigare vetat, och en hel del jag inte var intresserad av att kunna. Men tiden det tog att läsa den har itne varit bortkastad. Så har du inget annat att läsa den närmaste veckan, kan du väl lika gärna läsa den här.

/Mattias

Andra som skriver om boken:
Dagens Bok, SvD, Minnareten, GP

Ny bokbeställning på G.

Stalin i begynnelsen SR,
Kultur till tusen

Den unge Stalin (Simon Sebag Montefiore) , Kommunalarbetaren

Den unge Stalin

Technorati Taggar: Simon Sebag Montefiore, Den unge Stalin, bokrecension, socialism, kommunism, politik
Läs även andra bloggares åsikter om Simon Sebag Montefiore, Den unge Stalin, bokrecension, socialism, kommunism, politik

Gore Vidal - Evigt krig för evig fred! (2005)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Mon, 14 Apr 2008 18:46:00 +0000

gore vidal,litteratur,evigt krig för evig fred,recension,usa,imperialism

Gore Vidal är en stridbar herre. Spännande, intressant, plump och konspiratorisk. Fast hans konspirationer är oftast väldigt väl underbyggda och man börjar faktiskt fundera lite smått om det inte är så att Tim McVeigh kanske offrades som syndabock för bombningen i Oklahoma 1995. Jag kommer ihåg att jag tänkte det redan då eftersom jag precis hade sett "I faderns namn" och bara kände att ibland går det bara för fort. Tim får mig också att minnas när det hände och jag var i Montana och min flickväns mormor var den som upplyste oss i telefonsamtal från Sverige om att det hänt. Hennes fråga var klassisk. "Hörde ni smällen?". Nej, det gjorde vi inte. Eller när vi besökte New York några år senare och det diskuterades vid matbordet om han borde avrättas eller inte. Kvinnan i familjen vi bodde hos var helt övetygad om att det var det enda rätta, men också att det bara var svarta som begick brott för det kunde man se på TV. Då är det svårt att vara en välartad gäst. Mannen i hushållet var lite mer återhållsam och tyckte att det kanske inte var helt säkert att han var skyldig och därför var det lite magstarkt att avrätta honom. Med andra ord hade mannen min sympati ända tills han förstod att jag var socialist och ansåg att jag därmed var fascist. Detta eftersom jag tyckte att det var att utnyttja kineser när man gav dem usla löner i hans usla fabriker i Kina. Nåja, det har ska handla om Gore Vidals bok "Evigt krig evig för evig fred" och inte mina möten med udda människor.

Att läsa Gore Vidal är som att läsa en text av en intelligent, uppretad pitbullterrier. Han hugger och biter mot allt som är i hans närhet. Men han gör det med finess och upplysande. Boken är en antologi med en mängd olika artiklar om framförallt amerikansk utrikespolitik och rättsäkerhet. Hans språk är underhållande, men det kan ibland bli lite många svåra referenser för en svensk läsare. Tack och lov har översättaren gjort ett gott arbeta att förklara många av dem. Boken är ibland en aning tjatig om en del saker, han citerar om och om frasen "Evigt krig för evig fred", Roosevelt provocerade Japanerna till Pearl Harbour, Truman bombade Hiroshima för att skrämma ryssen och när han så många gånger, under så många år påstår att USAs budget är så dålig att en krasch är nära förestående att man nästan kan tro att man har att göra med La Rouche, och det är inget fint betyg. Men det är en viktig författare, och det är en viktig bok, dessa problem till trots. För Gore Vidal kan sin amerikanska historia, och han lär ut den på ett ypperligt vis. Jag kan betydligt mer om USA och världen efter att ha läst denna bok! Det sista kapitlet sammanfattar boken på ett underbart vis i en intervju med Marc Cooper. Ska man bara läsa en kort text för att förstå amerika ska man läsa denna avslutande intervju i denna väsentliga bok!

/Mattias

Åsa Linderborg - Mig äger ingen (2007)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Wed, 02 Apr 2008 15:12:00 +0000

Vilket mästerverk! Vilken fantastisk insyn i det varma som kan finnas även i en problematisk familj. Att läsa Linderborgs bok är en liten seger för varje sida. Texten flyter fram, varje ord är nödvändigt och inget sägs som jag inte vill veta, det är få böcker förunnat. Visst, alla hyllar den här boken, och det är verkligen välförtjänt. Alla vet så klart också vad den handlar om, så jag skriver inte om det. För mig är det ändå den politik som beskrivs i ett verkligt livsöde som är det mest intressanta, hur kapitalismen slår hårt mot vissa människor, de som inte kan gripa det halmstrå liberalerna menar är den livlina vi alla har att lita på. Och hur hur Åsas morfar definierar socialismen, med vilken naivitet de tror att precis allt ska bli bra när socialismen kommer. Även om de kanske ligger något närmare syndikalismen än vad till exempel dåvarnade VPK gjorde, och gör i än i dag, det ligger nog mig väldigt varmt om hjärtat också, partibok till trots.

"Arbetarråd ska äga och sköta och styra fabrikerna kooperativt. Arbetarna ska rösta fram sina förmän, Vinsterna ska gå till att göra arbetet mänskligt och till välfärd åt alla. Det ska inte vara som i Sovjetunionen, socialismen har inget med stat och parti att göra, folket ska själv ha makten över produktionen och produktionsöverskottet. Ingen, och då menar jag ingen, jänta, ska tjäna pengar på någon annans arbete. Skulle socialismen ha någon chans måste revolutionen starta i New York, och det skulle dröja."

Det är en för smal definition av socialismen men det är en god början, för det är makten över arbetsplatsen som är början på revolutionen.

/Mattias

åsa linderborg,socialism,Mig äger ingen,läsblogg,litteratur

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Murat Kurnaz - Fem år av mitt liv (2008)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Sun, 23 Mar 2008 19:27:00 +0000

Murat Kurnaz,Fem år av mitt liv

Murat Kurnaz är en tysk med turkiskt medborgarsskap som reser till Pakistan för att lära sig mer om sin frus religion. Där säljs han av pakistanierna till USA som påstådd terrorist och förs till Guantanamo där han får utstå fem års daglig tortyr. Trots att han är oskyldig, och trots att USA tämligen snart vet att han är oskyldig. Man låter alltså med berått mod tortera en man som man är väl medveten om är oskyldig. vi vet att amerikanerna visste att han var oskyldig eftersom vi vet att de försökte lämna honom till Tyskland eftersom han enligt dem var turk, och turkarna tog inte emot honom sitt turkiska medborgarskap till trots, eftersom han hela sitt liv bott i Tyskland. Så då valde amerikanerna att behålla honom på Guantanamo i flera år och låta honom utstå saker som misshandel, upphängningar, förnedring m.m.

Det är en fruktansvärt kall och rå beskrivning av hur USA behandlar sina fångar på Guantanamo, och man kan misstänka att det finns fler exempel. Så som man kan se i den amerikanska spelfilmen "Rendition" där man för en misstänkt terrorist till ett godtyckligt nordafrikanskt land och låter dem tortera, eftersom det är olagligt i USA eftersom USA inte sysslar med toryr. Det är ett hyckleri som nog saknar motstycke i vår nutidshistoria.

Boken är skriven med ett naket och avslöjande språk och är sin hemskhet till trots en pageturner som man inte gärna lägger i från sig. Jag har flera gånger gråten i halsen, inte bara för hur Murat och hans medfångar blir behandlade, men också inför det faktum att vi har de i dag i Sverige som försvarar denna typ av behandling, och att de sitter i styrande ställning. Både i dag och före valet. Det är en skandal. Det gör att boken är ett läskigt tidsdokument över hur demokratin hastigt rasat ihop runt om kring oss under 2000-talets första decenium och det är inte utan att man tänker att den som inte förkastar USA´s utrikespolitik efter att ha läst denna bok, den hade även accepterat Stalins utrensningar i Sovjet. De som åsidosätta rättssäkerheten för att uppnå ett upphöjt mål är de som drar den första spiken ur det demokratiska bygget. Dit tycks hela västvärlden vara på väg, för detta är inte, som "Rendition", en påhittad historia. Detta är något som hänt på riktigt, berättat av den som var med och så vitt jag vet har ingen förnekat denna sanning!

/Mattias

Jan Guillou - Finden inom oss (2007)

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Wed, 12 Sep 2007 16:05:00 +0000

Fienden inom oss är en dystopi som ligger så nära verkligheten att det är, tja, dystert. För som vanligt utgår Gulliou från en verklighet som redan är, drar ut den lite och hittar på en del, men aldrig en lögn, utan det är med en klädsel på en redan befintlig verlighet han lyckas visa på det obehagliga i de lagar som sägs ska skydda oss mot terrorismen men aldrig kan göra det. Istället kommer dessa lagar att vara den gnista som tänder samhällsbålet. Det kan dessutom hända när som helst, om man inte vill säga att det redan sker. Precis som det var amerikas utrikespoitik som födde hatet som göder terrorismen, är det lagarnas selektiva förtryckarstruktur som kommer göda den inhemska terrorismen. Det är det skrämmande med dagens utveckling, och det är det som Jan Guillou så skickligt visar på.

Samma dag boken släpptes inleddes en rättegång mot terrorister i Danmark, ackompanjerat av ett tillslag mot nya terrorister. Fast ska man vara ärlig efter att ha läst den här boken så vill man istället säga, misstänkta terrorister.

Denna bok bygger på redan kända karaktärer från Guillous tre tidigare böcker som på ett mer eller mindre uttalat sätt handlar om hans alter ego, Erik Ponti. I ´Ondskan´ var det livet på internatet och i ´Det stora avslöjandet´ var det journalistlivet, båda böckerna med Ponti i huvudrollen. Sen var det många Hamilton och Arnböcker och nån häxprocess som kom emellan innan Ponti kom tillbaka, men inte i huvudrollen den här gången utan som en biroll i ´Tjuvarnas marknad´, precis som i ´Fienden inom oss´. i dessa böcker är det i stället den kvinnliga kommisarien Eva Johnsén-Tanguy som får lösa ett av Guillou påhittat brott, i en högst realistiskt skildrad verklighet. I Fienden inom oss handlar det påhittade brottet om påhittade terrorbrott. Det är sex personer av mer eller mindre suspekt bakgrund, med andra ord kurder, palestinier och annat misstänksamt. De påstås ha planerat nationens värsta katastrof, ironiskt nog att Carola dör i Globen. I själva verket visar det sig att det inte är en så hård kärna terrorister utan snarare några kockon, en med en kriminell familj, några helt oskyldiga och så vidare som lekt en väldigt farlig lek. Men för åklagarna med sin hemliga bevisföring och borgarpressens medlöperi spelar sanningen ingen roll, i stället offras oskydliga för att skydda, inte samhället utan en minister och säkerhetspolisen.

Detta är en spännande, intressant och lärorik bok som är rikgt bra. Men jäklar vad bra Jan Guillou skulle vara om han inte var Jan Guillou, för det är som alltid. Erik Ponti är perfekt, Pierre är perfekt, Arn är perfekt för att inte tala om Calle H. Det där blir tröttsamt. Ponti är en utmräkt jounralist, Ponit är en utmärkt vän, en utmärkt talar, toastmaster, komiker, redaktör jag vet inte vad Ponit inte är fulländad inom. Det kanske töntigaste i hela boken är när Ponit gör ett för handlingen totalt onödigt dyk där det tar tre sekunder från det att han hoppar till man hör plasket. Men GUD, tänker jag, han är till och med en perfekt fisk!

Ett annat problem i boken är den onödiga sidohistorien med den även han perfekta Piere Tanguys författarframgångar. Min fråga är, vad spelar det för roll för handlingen? Det utvecklar ingen karaktär, det skapar ingen extra spänning och det ges inga ledtrådar till nånting. Det är bara en historia ingen skulle kunna tänkas sakna om man lyfte bort den.

Men Guillou är förlåten, både för med den skärpa och exakthet han oftast beskriver verkligheten via fiktionen. Nån författare jag läste en gång sa att de tär väldigt svårt att beskirva verkligheten som den är i dag med sina bizarra antiterrorlagar, så när Jan Guillou vill göra det skriver han en roman.

/Mattias

[DN]

Fienden inom oss av Jan Guillou (bokrecensioner)

Mediatan 3. Det förljugna allmänintresset.

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Mon, 30 Jul 2007 18:00:00 +0000

Maria-Pia Boethius skriver om det förljugna allmänintresset, hur de mesta av avarterna inom journalistiken motiveras med att det är allmänintresset som legitimerar bilderna, skvallret, lögnerna och så vidare. Hur nu det kan finnas ett allmänintresse av förljugen journalistik kan jag låta hänga i luften, men det känns inte som om allmänintresset i så fall är mitt. Att få veta allt om någon som är misstänkt för ett brott, ett aldrig så allmänviktigt brott kan inte vara allmänintresset. Om någon mördat en utrikesminister är det självklart att det finns ett allmänt intresse av att veta vad han gjort politiskt under sitt liv, kanske eventuella våldsamheter eller kopplingar kriminell verksamhet o dyl, men det kan inte vara av intresse att känna till hans sexliv, hans föräldrars arbete, hans barns skolgång och allt annat som inte på något sätt kan relateras till mordet. Framförallt inte om han efter några dagar släpps utan att några misstankar överhuvudtaget finns kvar mot honom. Ska man vara seriös kan det först vid en rättgång bli relevant att få reda på ens det som är av allmänintresse. Medan han är häktad, på lösa eller troliga skäl och grunder är oväsentligt, kan det inte vara av intresse att veta allt för allmänheten.

Men vad är allmänintresset. Svaret blir väl olika beroende på vem som svarar och vilka intressen denne har. Enligt mig skulle det nog ligga nära med följande definition: information för att kunna tillgodogöra sig sina mänskliga, demokratiska rättigheter och skapa sig ett liv värt att leva. Allt annat handlar om allmänhetens nyfikenhet. Det är alltså av allmänintresse att veta hur man påverkar sitt liv, sina livsbetingelser och sitt samhälle, det är allmännyfikenhet att veta om andras liv och livsbetingelser om det inte främjar det första. Definitionen är inte vattentät, men den är i alla fall en början och en vägledning.

Men hur ska man handskas med problematiken att allmänintresset förljugs och utnyttjas i företagsvinstssyfte och för politiska agendor. Ska man lagvägen inskränka möjligheterna till journalistik? Nej. Det är inte önskvärt eller rimligt. I själva verket handlar det istället om att man måste upplysa om sakernas förhållande. Någon måste våga peta i mediamonstrets öga, någon måste hålla upp en spegel för journalisterna så att de ser att deras själ inte längre finns i deras ögon, de har sålt den i profitens intresse. Enklast gör man väl det genom att inte läsa skiten.

/Mattias

Läs förra inlägget om Mediatan ---- Läs nästa inlägg om Mediatan

Vem gillar egentligen Status? - Mediatan. Del 2

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Sun, 15 Jul 2007 18:07:00 +0000

Pym och Barcelona läser och diskuterar mycket böcker. Det omtalas mest, man får inte se så mycket av diskutionerna vilket är synd eftersom det tycks vara väldigt intressanta diskussioner som förs.

"Vi återinrättade ett flickrum, världens främsta fantasiverkstad, enligt Barcelona, en tältsäng med sovsäck för mig att ibland sova över i. Vi satte segel för att ge oss ut på oceanerna." Orden leder mina tankar till världens tristastaste citat. "Böcker är skepp som seglar på tidens oändliga hav", sagt av Francis Bacon. Jag har ända sen jag läste det citatet på en bokpåse i Strömstad 1990 haft det som exempel på hur citat kan vara meningslösa, men plötsligt får det här liv och seglar som med. Det där betyder något. I ljuset av ett tidigare citat i boken där Barcelona säger att författare lever och blandar sig i samtal långt efter de är döda om de har något intressant att säga blir Bacons citat plötsligt viktigt. Kombinationen ger en insikt i litteraturens oerhörda vikt för kulturen och det samhälle vi lever i. Det kastar nu också ljuset på hur farliga motdragen mot den svårare, mer komplicerade och tänkande litteraturen blir. När bokförlag inte längre törs ge ut de svåra böckerna utan helt koncentrerar sig på vinsten i kokböcker och böcker skrivna av kändisar och journalister som likt Barcelona skriver industriprodukter i stället för konstverk, vem i vår tid ska då samtala med framtiden? Vem tar diskussionen med historien om läsandet av den svårare litteraturen, den som har något intressant att säga, minskar. Utan skepp som för tankarna, idéerna och känslorna över haven och mellan människorna kommer vi att stelna och när kommunikationen över tidsgränserna omöjliggörs fastnar vi i ett livsfarligt Status Quo. Status Quo gynnar alltid bara de gynnade, den härskande klassen. Det ligger i sakens natur att om inget mer förändras kommer ingen mer att få det bättre.

I detta ljus kan man inte bara ställa förlagens feghet, utan även kulturpolitiken. Om den inte gynnar svårare tankeutgivning så stöder den Status Quo. Om vi lägger ner hamnarna för skeppen, bibiloteken, blir det svårare att komma åt skeppen och den som stöder det stöder Status Quo. Om vi lägger en avgift på bibliotekslån klassmärker vi tillgången till historiens kommunikation. Den som har råd får vara med i den tidslösa debatten, den som inte har råd lämnas utanför och hänvisas till den lättillgängliga litteraturen. Hänvisas till ett fattigare liv för själen, det är också en viktig klasskamp.

/Mattias.

Läs första inlägget om Mediatan ---- Läs nästa inlägg om Mediatan

Vem gillar egentligen Status?

Maria-Pia Boethius - Mediatan. Del 1

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Thu, 12 Jul 2007 19:23:00 +0000

Har börjat läsa Mediatan (recenserat i SvD och DN) av Maria-Pia Boethius. En kvinna jag håller för en av de skarpaste hjärnorna i Sverige. Hon är smart, hon är påläst och hon skriver ruskigt bra. Man flyger oftast över sidorna i en lättåtkomlig prosa som i t.ex. Sfärfäderna och Heder och samvete. Den här boken är inte alls lika lättåtkomlig, ibland är den lite svår att hänga med i, men det känns efter en stund ganska befriande. Även om jag tycker namnen på saker och ting kännslite krystade. Jag vet aldrig vem det är som pratar, är det Pym eller Barcelona. Men samtidigt spelar det ingen roll, det är inte berättaren som är viktig, det är budskapet, och det förs fram med största tydlighet, utan att bli övertydligt.

Ämnet är media och feminism tycker jag mig redan nu kunna utläsa. De feministiska dragen bär samma karaktär som i APM, antipatriarkaltmanifest, radikala och genomtänkta. Mediakritiken är arg och skarp, precis som i Medias Svarta Bok som är min favorit av MPB.

Redan på andra sidan ges jag en aha upplevelse. Författaren sätter fingret något mycket viktigt. När våldsamma upplopp beskrivs i media beskrivs de alltid som meningslös våld. Våldet är alltid apolitiskt. Maria-Pia beskriver i stället det våld som utbröt i Frankrike på hösten 2005 som "I november gjorde rasande män uppror i Frankrike och satte landets bilpark i brand, upplopp utan mål förutom att göra själva vreden synlig." Är den vrede som uppenbarligen bubblar i Frankrike, i Ronna, i Mellanöstern för att bara nämna några ställer verkligen opolitisk? Är inte denna vrede i högsta grad politisk då dess grund ligger i politiskt fattade beslut? Så varför beskrivs aldrig vreden som bubblar fram som politisk, varför beskrivs den alltis som meningslös? När det är upplopp i Stockholm så vägrar politikerna kommunicera med de som sägs ligga bakom, det är meningslöst och skulle legitimera våldet. Men är inte det fel väg? Är vi så rädda för att ta diskussion och påbörja kommunikationen för att det kanske visar upp samhällets brister, dess sprickor och kanske till och med dess ohållbarhet? Jag tror att vi måste ta den debatten innan den rättmätiga vreden oundvikligen exploderar igen!

/Mattias

----- Läs nästa inlägg om Mediatan -----

Stieg Larsson - Millenium serien 1 och 2

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Fri, 29 Jun 2007 07:49:00 +0000

Har ägnat några dagar åt att läsa igenom de två första böckerna i Stieg Larssons Milleniumserie. Mina vänner poschar mig att jag ska läsa den tredje och avslutande delen, men jag vete fan. Ska jag slänga bort tre dagar till? Det förvånar mig att böcker som dessa varit mäkta hausade som brilljanta och fantastiska deckare, eller kriminalromaner. Det är smart att kalla dem det senare, då Stieg Larsson åtminstone i ettan totalt misslyckas med att göra en deckare, i tvåan försöker han inte ens. Det återkommer jag till nedan, men först en varning. Om du inte vill veta hur det går och vad som händer ska du sluta läsa nu. Jag kommer avslöja om inte allt, så tillräckligt för att göra det än mindre värdefullt att läsa dem. Behållning är trots allt att man hela första boken igenom vill veta hur det går. I tvåan hajjar man ganska snabbt tvisten, men inte detaljerna, så på det sättet lyckas Larsson hålla kvar läsaren boken igenom.

Flera gånger under böckernas gång får jag känslan av att Stieg Larsson har skapat sin egen lilla julafton, där alla hans våta drömmar går i uppfyllelse. Nu menar jag inte Mikael Blomkvists alla omotiverade kvinnoaffärer, eller alla kopplingar till lesbiskakvinnor. Nej, jag tänker på all de brott som Wennerström begått, det är som att Larsson inte kunnat hejda sig och tar i så han spricker. Skurken är inte bara en stor skurk, han är en så stor skurk att man måste skriva det med stora bokstäver. SKURK. Ingen i hela världen, varken den litterära eller verkliga har nog varit en sån stor skurk som Wennerström. Känns onödigt då detta bara är en bihistoria, som inte behövs för handlingen, som inte behövs för spänningen, nej, det enda den behövs till är att tillfredställa Larssons fantasi om ett jätte, jättescoop.

Likadant när det gäller Sahlanders miljarder. Han kunde liksom inte nöja sig med lite, det måste vara så jäkla mycket att det är den kanske största ekonomiska stölden nånsin. Nja, om man bortser från när stater säljer ut folkets egendommar för struntsummor, men det är en annan text och historia.

Ett stort problem för boken är att Stieg Larsson aldrig lyckas visa det som herr Blomkvist, eller kommisarie Bubbla i den andra boken, upplever som så märkligt hela tiden. Han tjatar om att det är så himla märkligt, men han visar det aldrig. För om man inte vet att den mördade lever och brorsan är en sjuk sexmördare så finns det inget superkonstigt i storyn. En flicka har försvunnit spårlöst. Hon har förmodligen gömts undan i ett av husen, som inte undersöktes, och hon har säkert forslats ut via en bil, som inte undersöktes. Märkligare än så så är inte mordhistorien, inte innan den blir töntig och Larsson återigen ska ta i så han spricker. Det är inget mord utan den mördade rymde och lyckats bli stormrik på annat håll. I Stiegs böcker finns ingen plats för något annat är väldigt lyckade, eller intelligenta, eller snygga personer. Ett problem som är återkommande i både ettan och tvåan.

Tillbaka till det så extremt märkliga fallet. Att själva mordhistorien rör helt andra mordoffer och den försvunnes perverse broder är inte en smart knorr, det är bara ett fakta som kastas i ansiktet på läsare, helt utan finess och författarskicklighet.

Det är samma sak i den andra boken, när ett MC Gäng kommer in i bilden så blir allting helt plötsligt så otroligt märkligt, det märkligaste i Bubblas karriär. Men är det så märkligt att en tjej som har ett luddigt förflutet, som beskrivs av sina vänner som intelligent men väldigt egen, som är starkt knuten till två mordplatser, har något med andra kriminella att göra? Nej, knappast. Faktum är att det enda som är märkligt i historien är att det finns en hemligstämplad utredning om Sahlander, vilket herr Bublanski inte känner till, och allt är så märkligt. Men det är inte en känsla Larsson lyckas förmedla, därför måste han hela tiden säga att det är märkligt. För övrigt är det bizart att polisen Modig (tror jag det var) inte förstått varför Bublanski kallas Bubblan. Men det är förmoligen som att man inte förstår att Zala är Sahlanders pappa. Jag förstod inte omedelbart, men efter ens tund hajjade man det, i alla fall långt innan Blomkvist.

Ytterligare en trist detalj är att han Blomkvist är en ganska korkad undersökare. I andra boken kommer han inte på nånting över huvud taget, utan det är bara när han presenterad inför fakta som han förstår nånting. I ettan lyckas han klura ut vem Harriet, som han naturligvis måste ha sex med i tvåan, tittar på i ett gammalt kort. Det var ganska lurigt gjort. Annars bygger allt på att Sahlander är en smart hacker. Hon är dessutom så jävla smart att hon lyckas knäcka Fermats gåta, vilket jag inte vet vad jag ska tycka om. Men det känns inte helt motiverat, då man precis som i Fermats marginalanteckning inte får svaret. Onödigt.

Men finns det inte något positivt med böckerna? Jo då, de är goda vänner, de drar in en i ett sugande berättande där man flyger över sidorna, där har Larsson verkligen lyckats. En riktig "pageturner" i Dan Browns anda, med den enda skillnaden att Brown faktiskt har ganska smarta storys. Åtminstone om man bara läser en bok och inte lär sig mönstret. Desstutom tycker jag att Larsson ganska väl lyckas skapa en god relation mellan läsaren och karaktärerna. Man förstår och sympatiserar med dem, och man bryr sig om hur det går för dem. Det är nog det som ändå gör att jag läser klart böckerna och kanske, kanske läser trean.

/Mattias

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson (bokrecensioner)

Howard Sounes - Dylan Biografin I

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Sat, 10 Mar 2007 09:22:00 +0000

Läser just nu en biografi om Dylan som jag hittade på bokrean för 39 kronor. Ovanligt bra flyt för en biografi, men det är ganska fånigt då alla människor i Zimmys ungdom verkar vara perfekta och trevliga. Det är löjligt med biografier som skapar nån slags mytisk, romantisk bild av personer och dess omgivningar, ett problem som verkar vara ganska vanligt bland biografer. En fälla Dylan själv inte föll i när han skrev sin makalösa Chronicles som är en strålande behandling av verkligheten och språket.

Mitt i Sounes biografi stöter jag på en formulering som får mig att fundera. "med stora insikter om musik, kultur..." citatet är inte exakt för jag citerar ur minnet, men det viktiga är ordet ´insikter´i kombination med musik och kultur. Kan man verkligen ha insikter i musik. Vad är det då man har insett, är det harmonier, det kanske skulle funka, eller är det i kvalitet? Personligen har jag svårt att se att det man ser som kvalitet i musik handlar om insikter, det handlar i min värld snarare åsikter. De kvaliteter jag ser i Dylans och Springsteens musik handlar inte om att jag fått en insikt i det, det handlar om att jag skapat mig en positiv åsikt om deras musik. Men varför väljer Sounes då det uttrycket, vad vet jag, jag har ingen insikt, men jag har en åsikt i frågan och den är att han gör det för att han vill lyfta fram Dylans mentorer som större män än de i verkligehten var, allt för att göra Dylan till en större person än han är och författaren själv får en större motivering att skriva sin bok, för biografier är ganska svåra att motivera.

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius Del. 3

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Sun, 28 Jan 2007 22:34:00 +0000

Det är förvånansvärt vad ytlig viss litteratur kan vara. Hur lite känslor det kan ge. Men ändå, ändå vill man vidare i boken. Vill veta hur det ska gå. Det lustiga är att det inte alls är historien med den försvunna systern som håller intresset vid liv, det är en helt onödig sidohistoria. Däremot tanken att de båda syskonen utan varandras vetskap lever p åsamma lögnaktiga sätt, det är lite fascinernade, det vill man tränga djupare in i. Men jag misstänker att Jens inte kommer att ge mig det. Det är som att det är en liten karamell i chokladasken som inte Anthon vet att han lagt där. En liknelse så dålig att Lapidius kunnat levererat den. Å kärlekshistorien, vad är den?

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius Del. 2

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Sun, 28 Jan 2007 20:18:00 +0000

Man blir fan galen på den jobbiga dialogen som blir mer och mer ansträngd, och hans egna författande känns så jäkla svagt. Jaja, jag ska inte tjat. Men nog blir det segt!

Och allt detta namn tjat. JW JW JW.

/Mattias

Snabba Cash - Jens Lapidius

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Sun, 28 Jan 2007 17:35:00 +0000

Snabba Cash känns ganska snabbskrivet. Skriven. Dialogen känns bra, ärlig och äkta, Lapidius har koll. Det tar dock inte lång stund innan man tröttnar på snacket i dialogerna, och när det kommer till miljöbeskrivningar känns det så oerhört krystat och töntigt att man undrar om någon redaktör överhuvudtaget tittat på boken, utöver den spännande och intressanta idén och plotten.

Det påstås att boken ska ligga nära verligheten, vilket är lätt att tro. Men samtidigt känns det som om det är sånt där snack som de tuffa grabbarna snackar om men det mesta är ljug. Fast å andra sidan handlar det ju oxå om de tuffa grabbara, och ibland kanske de inte ljög. Men å andra sidan är det inte sannolikt att man skulle få 150 spänn svart för en tur mellan Snapps och Norrmalmstorg. Jag återkommer i ämnet.

/Mattias

Klas Östergren - Gangsters

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Fri, 05 Jan 2007 22:11:00 +0000

Då skulle man äntligen få veta vad som hände med Henry Morgan. Efter alla år där man gått och kommit i håg Gentlemen som en av de bästa böcker man läst har tanken gnagt, vad hände egentligen med Henry Morgan. Nu när man klarat sig igenom boken vet man, och det hade man lika gärna kunnat slippa veta. Inte för att boken inte var värd att ta sig igenom, det var den absolut. Men därför att HM öde i sig var ganska trist. Men det var många andra storys som var intressanta och snyggt i hopknutna, inte lika snyggt som i Gentlemen dock.

Boken är bra och intressant och väcker tankar, vad som är verlighet och vad som är fantasi, var går verkligheten mellan fiction och dokumentär. Självklart vet man hela tiden att det är ett påhitt, men det är svårt att inte då coh då falla in i tankar som; Är inte detta ändå sant? Men vad är sant och vad är falskt?

Jag brukar i bland tänka att skillnaden mellan vad som verkligen existerar och vad som inte existerar i ontologisk bemärkelse är det som finns när inget medvetande registrerar det, det är i sig självt existerande, det är ett ting i sig. Vilka dessa ting är kan vi i aldrig ha en aning om. Det mest troliga är förstås att världen ser ut bra precis som vi uppfattar den, men hur fan vet vi det, egentligen? DEt sista är en ganska vanlig tanke inom filosofin ända från de gamla grekerna. JAg tror det var Gorgias som mycket träffande sa:
- Vi kan inget veta om verkligheten, men om vi mot all förmodan skulle lyckas få reda på något om den kan vi aldrig veta att vi fått kunskap därom. Dessutom, om vi skulle förstå att vi vet, då skulle vi aldrig kunna kommunicera det vidare till andra människor.

All perception och kommunikation förvanskas av sinnena. De filtreras. Kant har bevisat det.

Det är fascinerande att se hur författaren leker med sitt klassiska verk och dess tillkomst och låter karaktärerna själva delta i förändringen av manuskriptet. Detta förstärker av det-kanske-ändå-är-sant-känslan . Det är nästintill svindlande att man dessutom får veta att två av personerna i boken egentligen är en som för att verka litterärt trovärdig stöps om till bröder. Det kittlar fantasin.

Gangsters är en läsvärd bok, men den är ganska långt efter Gentlemen.
/Mattias

James Joyce - Odysseus del. 2

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Thu, 04 Jan 2007 21:21:00 +0000

Till en början var det som att sätta en tänderna i en stor jäkla smörgåstårta. Hur mycket som helst av allt man kan tänkas vilja ha. Men ganska snabbt blir man trött på det hela. Det visar sig att det är en ganska träig smak på tårtan, dessutom måste man tugga och tugga och tugga utan att det egentligen händer nåt. Tråkigt, jag hade sett fram emot den här boken men nu lägger jag undan den för annat. Om du har några goda själ för att jag ska ändra mig, hör gärna av dig!

/Mattias

Projektlista

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Wed, 20 Dec 2006 21:32:00 +0000

På denna sida kommer jag att samla länkar till de olika läsprojekt som finns på läsbloggen.
2007-01-27
Del 1.
Del 2.

2007-01-05 Klas Östergren - Gentlemen
Del 1.

2006-12-20 James Joyce - Odysseus
Del 1.
Del 2.

James Joyce - Odysseus del. 1

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Wed, 20 Dec 2006 21:30:00 +0000

Började i går att läsa detta mastodontverk som länge stått i bokhyllan och samlat damm. Den har tyngt och känts omöjlig att lyfta ner och påbörja. Den ska ju vara så svår, för att inte säga obegriplig. Läste för ett par år sedan Bakhålls tecknade Joycebiografi och har sen dess inbillat mig att jag åtminstone ska kunna förstå något. Kanske kan jag det ändå, jag vet inte. Vi får se.

Den första tanke som slår mig är just det. Den är ju obegriplig, vad har jag gett mig in på. Men samtidigt är det ett driv i den och en ton som gör mig fortsatt intresserad, till och med hänförd. Av vad vet jag inte. Kanske är det alla dessa referenser som fullkomligt sprutar ut ur Joyce penna. De spränger både mig och boken. Några förstår jag och kan känna mig duktig, jag hajjar Aristoteles- och Hamlet-kopplingarna, och jag greppar diskussionen kring Jesus och farsan. Fascineras av tanken att Hamlet är sonen som kommer tillbaka för att be fadern om förlåtelse. Alltså Jesus och Gud, eller om det är Josef. Fattar inget av den allgebraiska lösning på att Hamlet är sin egen farfar eller vad det nu är.

Hela tiden väcks tankar kring mina egen syn på religionen och dess funktion för människan. Finns det en gud? Nej, knappast. Inte med min hårda definition på Gud. Gud måste vara en allsmäktig entitet som skapat världen, allt däri och ha en plan med det hela. Kanske behöver det inte vara så. Kanske kan gud bara vara en kraft som genomsyrar allt och alla, men det tycks mig vara en meningslös definition på Gud då den blir platt och ger ingen förståelse alls. Men vad säger att det måste finnas en förståbart moment i religionen, i Gud? Mina tankar flyter i väg och jag känner att jag inte lyckas föra fram min syn på gudomlighet i den färgrannhet den finns i mitt huvud, snarare blir den lika platt som den alltigenomsyrande kraften och kanske är det mina tankar som föds av läsandet som gör att jag gillar det. Kanske inte.

Joyce kallar i vart fall min syn på gudomligheten som inskränkt, eller är det bara den som tror på det som är inskränkt?

-Ni är inte troende? frågade Haines. Jag menar, troende i inskränkt bemärkelse. Skapelse ur intet oc underverk och en personlig Gud.

Det är ju precis där min definition är, och jag anser motsatsen platt. Vem är platt, och vem är inskränkt, jag eller James Joyce? Eller gör jag bara en felaktig koppling? Han säger ju sen att han inte kan smälta föreställning om en personlig Gud. Den tanken förstår jag, men jag tror inte på den. Gud existerar inte. Gud är död, men det är en annan historia.

/Mattias

NYHET - Poomas läsblogg

noreply@blogger.com (Mattias Ericson) — Wed, 20 Dec 2006 21:04:00 +0000

I dag börjar jag en ny del av Pooma. En läsblogg. Detta kommer bli ett ganska privat filosoferande utifrån den litteratur jag läser. Det finns ingen plan bakom läsandet eller skrivandet, det kommer få utvecklas som det vill. Läsandet kommer vandra från högt till lågt. För att ge en hänvisning till vad som kan komma är detta mina senaste tre böcker jag läst:

Eva Moberg - Simone och jag
Anders R Olssons - Lögn, förbannad lögn, jpurnalistik.
Anna-Lena Lodenius - Gatans parlament
Tala om klass

Böcker som ligger på nattduksbordet och väntar just nu:

En biografi om Hegel
The plot against America
Nietzsche samlade skrifter vol. 7.

Favoritböcker:
Saramago - "Blindheten" och "Historien om Lissabons belägring"
Oriana Fallaci - En man

Hoppas ni som droppar in får nöje av mina tankar födda ur litteraturen!

/Mattias